Damer för livet

Jag är med i en Damklubb.
Nej, det vill jag inte berätta om.

Jo ,varför inte förresten? Varför har jag så svårt att berätta om Damklubben? Den är något av det bästa jag vet. Sex kvinnor som delar med sig av allt, inifrån och ut. Vi ger aldrig upp, fastän det är så svårt nuförtiden att hitta tider då vi alla kan träffas. Vi är så olika allihopa, men det finns en tillit mellan oss, som är så stark att vi aldrig kan lämna varandra.
Några av oss umgås inte alls med varandra utanför Damklubben, medan en del gör det, mer eller mindre regelbundet.
Många andra har tjejträffar. Det föll oss aldrig in att kalla det att vi skulle ha tjejträff, när vi började med detta. Det var Damklubben, från första start. Det tog rätt lång tid att värka fram ett bra namn, för det måste man ju ha. Efter mycket vridande och vändande på ord kändes det som om just Damklubb var det rätta ordvalet. Självklart för att vi var (och är) långt ifrån några damer.

Vi har ritualer såklart. Dem ska jag inte berätta om, det är uteslutet, men det är viktigt att ändå klargöra att det finns ritualer. Ett skäl är för att påminna oss om de (förmodat) fåniga ritualer som vissa herrklubbar ägnar sig åt, dels för att ritualer ändå skapar en sammanhållning och en gemenskap som håller över tid. Man kan aldrig ta in någon annan i Damklubben. Den är och förblir de sex.

Förutom att träffas, äta, dricka vin och samtala på liv och död, har vi aktiviteter för oss. Ibland. Vi har gjort dödsmasker, tagit änglamassage, frusit i utkylda hus i skogen, druckit kaffe hos gamle greven på Herrborum. Men det mesta har vi framför oss. Stadshotellet i Katrineholm väntar fortfarande, liksom Le Salon i Versailles.

Vi ska fotografera oss snart. Ett gruppfoto à la A Hard Days Night; svartvitt med starka kontraster mellan ljus å ena sidan och mörka skuggor på andra.
Det kommer bli fint.