Imorse körde jag 20 mil tur och retur till Järna för att vara med på en konferens som var inställd.
Fick jag veta när jag kom dit.
OK, de var hur snälla och gulliga som helst och bjöd på kaffe och macka och en privat guidad tur bland bulliga organiska hus och porlande vattensystem. Så det var inte helt ogjort.
På vägen hem såg jag det mest påtagliga tecknet på att sommaren har kommit - motorvägen är kantad av påkörda djur. Mest grävlingar. Mitt favoritdjur, tror jag. Bland vilda djur i alla fall.
Det är lika sorgligt varenda gång jag ser en ligga vid vägkanten. De ser alltid ut som om de ligger och sover, på sidan med tjocka magen i vädret, tassar knäppta under hakan och slutna ögon.
Och det får mig alltid att tänka på den enda gång jag har kommit en levande grävling riktigt nära. Den var så glad och hoppade och lekte. Jag visste inte att grävlingar är lekfulla.
Kanske de här var likadana, de var ute på en försommarpromenad en tidig morgon, gick i egna tankar, var så glad och gjorde ett litet skutt, inte tänkte ett dugg på att det kommer en bil på vägen här... och så är det slut.
Jag har haft turen - eller är det skickligheten? - att aldrig ha kört på ett djur. Undrar hur många som skulle kunna undvikas, farten avgör ju möjligheten att upptäcka saker vid sidan till exempel. Så ta det lugnt i trafiken, håll utkik efter herr eller fru Badger!
Har du barn och vill läsa en riktigt bra bok, ta "Grävlingen som ville bli bilmekaniker". En härlig historia som man aldrig tröttnar på!
Inlägg
3 kommentarer:
För några år sedan var jag på väg hemåt sent en sensommarnatt. En sån där natt när det sommarljusa förbytts mot mörker där gatlamporna åter gör nytta och luften är både varm och kall när man susar fram på cykeln.
Just när jag passerar krönet på en backe och börjar slappna av på väg nedför står grävlingen plötsligt där i ljuset under en gatlampa och vädrar. Antagligen blir den lika överraskad som jag och vi är nog inte mer än fem meter ifrån varandra innan den snurrar runt på en femöring och kilar in i buskarna och mörkret vid vägkanten.
Fyra sekunder oväntat och spännande möte som etsat sig fast i minnet...grävlingar är roliga krabater. Troligen svor den en ramsa när jag störde mitt i jakten på smaskig daggmask eller en taggig igelkott.
Vilket fint minne. Det är konstigt hur sådana till synes enkla rätt vanliga stunder kan bli minnen man behåller hela livet.
För övrigt tror jag grävlingar lever helt andra liv när vi människor inte ser dem. Det räcker med att läsa om den som ville bli bilmekaniker för att förstå det... :-)
Du har så rätt så! Grävlingen som ville bli bilmekaniker är en helt underbar bok som jag läste för barnen då de var små. Om och om igen.
Skicka en kommentar