Ted Hughes

Jag är såld på Ted Hughes diktsamling Crow. Har haft den i åratal, och blir lika fascinerad varje gång jag plockar fram den och läser nåt. Dikterna kan tyckas rätt hemska och tunga, mycket handlar om död och inälvor. Men det finns mycket humor också, och vackra bilder som tar form mitt i det hemska.
Återgav en av dikterna här på bloggen för en tid sedan, och tänkte fortsätta dela med mig av dem lite då och då.

Här kommer nästa.

Examination at the Womb-door

Who owns these scrawny little feet? Death.
Who owns this bristly scorched-looking face? Death.
Who owns these still-working lungs? Death.
Who owns this utility coat of muscles? Death.
Who owns these unspeakable guts? Death.
Who owns these questionable brains? Death.
All this messy blood? Death.
These minimum-efficiency eyes? Death.
This wicked little tongue? Death.
This occasional wakefulness? Death.

Given, stolen, or held pending trial?
Held.

Who owns the whole rainy, stony earth? Death.
Who owns all of space? Death.

Who is stronger than hope? Death.
Who is stronger than the will? Death.
Stronger than love? Death.
Stronger than life? Death.

But who is stronger than death?
Me, evidently.

Pass, Crow.