Vår tid

Just när våren står som allra vackrast, är det också närmast till det fula, det onda och det sorgliga. Det är för att alla sinnen öppnas på vid gavel för att ta in allt det ljuvliga underbara, den ömtåliga skira våren. Och då strömmar allt annat med in på samma gång.

Medan man vill - för en gångs skull – hinna njuta av våren (det är ju det man säger jämt; passa på och njut nu!) så vet jag fortfarande inte hur man gör. Hur njuter man av våren, till 100 %? Jag går ut i trädgården och tittar på tulpanerna, maskrosorna, äppelblommornas rosa knoppar. Jag stirrar på dem till det gör ont i ögonen. Jag njuter inget särskilt alls.

Enda gången jag erfar vårens väsen, är när jag är på väg ut med soppåsen, och då ser jag i ögonvrån solen falla på ett särskilt sätt genom den tunna grönskan, bara ett kort ögonblick. Tänker: jag måste passa på att njuta av våren.

Sen, sent på kvällen, när jag sitter framför datorn, hör jag genom källarfönstret koltrastens svarta vårsång, och då tänker jag: borde passa på att gå ut ikväll, sitta ute en stund och bara känna dofterna och lyssna på ljuv musik.

Men när man gör det finns inte känslan av att det är så där förtrollande ljuvligt kvar längre.

Våren är en illusion.

Och så det som samtidigt tränger in som objudna gäster är bilder av pojken som dog i badkaret (fast jag aldrig sett det, mer än tusen gånger för mitt inre), flickan som hatar sina föräldrar (vad har de gjort henne), och den lessna tonåringen som är så duktig, stark och glad utåt men som kämpar med sina svarta tankar, hon har också sina bilder som hon vill glömma.