Att kunna berätta

Det finns en enda blogg som jag ständigt återvänder till, trots att han egentligen sällan skriver särskilt angeläget. Det kan förvisso vara tips på bra musik, små historier från hans liv, och skitsnygga bilder!
Men ibland blixtrar det till, och just idag skrev han om hur valda delar av hans liv skulle kunna spelas upp när livet passerar revy, sådär som det kan göra när man håller på att dö ni vet.... Inte för att jag har hållit på att göra det än, men man har ju läst...

Nåväl, det jag kom att fundera lite över när jag läste hans inlägg, var att det är få människor förunnat att verkligen kunna berätta en historia. Vare sig det är ens egen livshistoria eller något annat, är det en konst att, kort eller långt, kunna berätta om det så att det griper tag i en, fångar ens intresse, och väcker nya tankar och idéer....

Och det sorgliga är att det finns så enormt många livsöden, människor med erfarenheter och minnen som kunde slå oss alla med häpnad. Om de bara kunde berätta. Om de hade ordets makt. Om de hade språket.

Jag skulle vilja göra något åt det. Tänk om duktiga skribenter, författare, textvirtuoser, kunde få träffa de där glömda människorna, de som står i hörnet, hamnar bakom, aldrig törs yttra sig i grupper som är fler än två. Och om de kunde öppna sig och dela med sig av sina liv.

Men idag finns i alla fall bloggvärlden. Jag tror många har hittat ett forum här, som det ju aldrig har funnits liknande motsvarighet till förr! Det är bra. Hoppas jag.