Pojkar sjunger visst

Jag är väldigt förtjust i körsång. För att det är så vackert förstås, och att det ofta är en så maffig effekt när en stor skara människor sjunger samtidigt. Man ryser och njuter av välbehag.
Men det finns ytterligare en aspekt på körsjungande, och det är ju om man är med själv. Att vara en del i något så enormt, det är ett gemensamt skapande, en kreativ handling som ger en lyckokänsla utöver det vanliga!

Inte konstigt att jag varit helsåld på de två engelska dokuserierna om körer som gått i höstas och nu senast i vår. "Kören - pojkar sjunger inte" var bara i fyra avsnitt, och följde den urengelske charmputten och Harry Potter-lookaliken Gareth Malone i hans slit och strävan att övertyga 100 idrottsintresserade killar på en engelsk pojkskola att körsång kunde vara något för dem.

Och naturligtvis lyckades han. Från att ha varit allt från tveksamt småintresserade till totalt anti lyckades han få med samtliga hundra grabbar i åldrarna 12-16 att bilda en jättekör och en grupp beatboxers som tillsammans nu i sista avsnittet uppträdde i Royal Albert Hall....!

Det var helt fantastiskt. Och det som berörde mig mest är de enskilda killarnas beskrivningar av hur de upplevt resan de varit med om.
Hur de upptäckt något helt nytt, fått nya vänner, lärt sig att inte döma folk efter första intrycket (beatboxers vs pluggisar t ex), upplevt glädjen i att vara del av något stort och gemensamt, upptäckt nya förmågor hos sig själv, stärkt självförtroende ... ja listan är lång.

Det måste vara underbart att få jobba med sådant, att få unga människor att utvecklas, tro på sig själva, få ökad tillit till andra. Det är något av det viktigaste som finns.

Gareth Malone är på min topplista.