Jag vet inte varför jag kom att tänka på ett barndomsminne idag, men det kommer för mig lite då och då, samma minne. Det var när jag var i 11-12-årsåldern, jag åkte spårvagn och på skyltar läste man texten "När du skär sönder säten och förstör, vem är det då som får betala tror du? TÄNK EFTER!"
Jag må ha varit ett korkat och okunnigt barn, men jag visste faktiskt inte vem det var som betalade för sånt....? Kungen? Spårvagnschauffören? Det var hur som helst inte de som stod för sabbet som betalade reparationerna, så mycket visste jag.
Så jag satt där och betraktade sönderkarvade handtag, uppskurna säten med stoppningen upptittandes och de repade väggarna och rutorna. Och undrade och tänkte verkligen efter.
En anledning till varför jag kommer att tänka på detta är just det omfattande sabb som sker överallt även idag. Och i mycket större omfattning. Bara i den lilla kommunen där jag jobbar krossar de fönsterrutor på skolor och kommunhus för enorma belopp. Och här i stan där jag bor är det tio gånger värre. Och så tillkommer alla busskurer av glas som ligger i drivor varje söndag.
Undrar om dagens ungdomar är mera upplysta, och därmed vet om att det är deras egna mammor, pappor, grannar och andra släktingar som betalar för deras helgnöje...?
Och skiter högaktningsfullt i det, dessutom, eftersom de gärna fortsätter helg efter helg.
En familj vi känner fick en balkongruta krossad, men de fick reda på vem som gjort det och talade med grabben ifråga och med hans mamma också. Han fick veta hur himla ledsna de blivit, vilket problem det åsamkat dem, att ta loss hela balkongdörren åka till glasmästeriet med den, och vad det kostade etc. Men framför allt hur ledsna och besvikna och faktiskt också rädda de i familjen blivit över det. Grabben hade inte tänkt riktigt så långt förstås. Men efter det samtalet var han uppriktigt ångerfull och bad verkligen om ursäkt. Det blev ett bra slut på den historien.
Men vem talar om för ungdomarna ute på stan vilka effekter deras skadegörelse faktiskt har?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar