Jag har en vän i Belgien som spelar i bandet A nice view over Trinidad. De är en 6-8 pers som alla har egna sidoband och ingår i diverse olika musikaliska konstellationer. Tillbringade ett fullständigt sanslöst dygn med dem förra sommaren när de var här och gästspelade. Tänk vad himla roligt man kan få när man greppar chansen att få nya vänner... Det är alldeles för ofta som folk är för rädda att ta nya kontakter - och behålla dem.
Man ska inte vara rädd för folk.
För några år sedan plockade jag upp en genomblöt yngling på gatan som letade efter en plats att sätta upp sitt tält i hällregnet. Tänkte först erbjuda honom vår gräsmatta men regnet slutade inte att ösa ner så vi bäddade ner honom i en gästsäng i källaren. Han satt hela kvällen och höll en fantastisk pianokonsert för oss, sen sov han som en stock i fjorton timmar. Efter en stadig frukost kl 2 på eftermiddagen packade han och drog ner till kontinenten för att spela sig fram på gatorna i Europas huvudstäder.
Har aldrig hört av honom sen dess. Jag tror det gick bra för honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Mysig historia om den genomblöte pianovirtuosen.
Den känns väldigt filmisk...en sån där grej som bara händer på film. Men det fina är ju att det mesta kan hända i verkligheten om man bara vågar kliva utanför sina trygga invanda hjulspår. Man ska inte vara rädd för folk...
Hmm, jag måste bli bättre på att spåra ur mina invanda hjulspår. :)
Vad glad jag blir när du säger så! Kul om man kan inspirera andra...
Och det där med filmidén var ju spännande! Jag ger den gärna till nån med filmambitioner, bara jag får stå med i eftertexterna... :-)
Skicka en kommentar