Möte med en idol

Har varit på konferens med jobbet ett par dagar, och under middagen igår kväll kom det vanliga ämnet "Jag mötte Lassie" upp. Ni vet, folk ska berätta om vilka kändisar de mött eller sett.

Och då kom jag ihåg mitt möte med en kändis. Det var inte vem som helst, han hette Svenne Hedlund och jag var sex år när han tog mitt hjärta med storm! O, dessa sammetsbruna ögon och långa svepande hårman...! Jag var förlorad. Alla sparpengar och födelsedagspengar gick åt till att köpa singlar och han sjöng direkt till mig, skivorna gick varma på den lilla skivspelaren med högtalare i locket av plast.

Så hände det sig en dag att jag skulle åka rälsbuss till grannstaden där min mormor bodde. Sju år gammal vinkas jag av på stationen av min ömma moder. Med en chokladkaka som färdkost sitter jag på min plats när någon slår sig ner på sätet mittemot. Jag minns hur jag tittar upp och - hjärtat stannar nästan. Det är han. Min idol. Det kan inte vara sant. Jag sitter bara tyst, och törs inte se honom i ansiktet, än mindre ögonen.

I stället tittar jag i smyg på hans ben, och då händer det fasansfulla. Han lägger ena benet över det andra, och byxbenet åker upp och blottar ett stycke hud mellan byxkanten och strumpan. Och benet är alldeles hårigt. Svarta långa hårstrån.

Idolglorian åkte obönhörligen på sned, glansen falnade och jag steg lättad av tåget.

Det var min första kontakt med det (o)täcka könet.

I fortsättningen har det gått avsevärt bättre...