Jag ska aldrig, aldrig nånsin mer klaga på mitt jobb. Jag har världens bästa jobb. Åtminstone jämfört med oerhört många andra.
Igår var jag och besökte en liten fiskfabrik i Lettland. Långt ute vid Rigabuktens kust i ett litet samhälle med några tusen invånare låg den. Arbetarna, till 80 % kvinnor, gick i skift så ruljangsen var igång nästan dygnet runt. I en del av fabriken satt de vid en lång bänk och trädde små fiskar på spett som sedan röktes i stora plåtskåp.
Därefter lades fiskarna korsvis i platta konservburkar av andra kvinnor som satt i nästa del av fabriken. Det var det enda de gjorde; fyllde konservburkar med småfisk, som sedan fick en skvätt olja på sig och förslöts, steriliserades och skickades på export till Ryssland eller för inhemsk konsumtion.
Jag kan inte komma på något mer mördande tråkigt jobb.
Ingen radio, absolut inga hörlurar, bara ett högljutt slammer från rullande plåtskåp, löpande bandet, olika maskiner som var igång. Följaktligen var det så hög volym att de inte ens kunde prata med varandra. Och för detta tjänade de cirka 2500 kr i månaden.
Vi har det så bra så vi fattar inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar