Veckan som varit

Efter ett par glas vin, lite grön sparris och färskriven parmesan uppå, är man redo att släppa ut hela veckans frustrationer...
Några bitar mörk choklad slinker ner medan irritationen över trögheten i jobborganisationen får utlopp.
Stor och tung besvikelse över att notiriska nejsägare dissar storartade projektplaner, gör att man tappar fokus och inspiration.

Tidsbristen och alla måsten som någon (?) tilldelat en, gör att tröttheten sakta singlar ner som en luddig filt över tillvaron och gör att man helst vill gå och dra ett täcke över sig.

Och när man rullat sig i självömkelsens lera och dy ett tag, slår insikten till om att man kanske borde höja blicken en aning. Vad har jag förlorat? Inget viktigt.

Inte en tioårig flicka som försvunnit spårlöst på första egna cykelturen hem. DET är en förlust som ligger som en betongklump över mig - över oss - oavbrutet.

Dags att få perspektiv på tillvaron.