De verkliga hjältarna

Fredagens höjdpunkt (eller en av dem i alla fall) är K-Special, gärna kombinerat med ett glas rött och lite choklad.
Ikväll var rubriken Black music, om hur den svarta musiken uppstod. Det är en oerhört tragisk bakgrund som musiken bottnar i, det vet vi ju. Och även om man redan vet historien och vad som försiggått, häpnar man återigen över att det bara är nåt halvsekel sedan de hängde och brände de svarta i den amerikanska Södern.

Herregud, det är ju som igår sett ur ett mänsklighetsperspektiv.

Och sett i det sammanhanget känner jag en enorm respekt och beundran inför de människor som vågade bryta mot vansinniga regler och framför allt mot de vitas idioti och okunskap, som segregationen innebar.
Ta Rosa Parks, som vågade sitta kvar på sin plats i bussen trots att en vit man krävde att hon skulle lämna den till honom.
Och den unga färgade tjej (Elizabeth nånting hette hon tror jag) som var den första som skrev in sig vid ett universitet i USA. Och som fick utstå så mycket hån, tillmälen och hot.

Vad modig hon var!! Jag undrar om jag nånsin skulle våga vara så modig.

Jag undrar så vad hon gör idag, lever hon än?

Ännu mer undrar jag vad de vita unga kvinnor och män som var där, och som skrek åt henne, spottade och försökte skrämma bort henne - vad de gör idag? Sitter de hemma och bara skäms ihjäl, när det gått upp för dem hur fel de hade...?

Vilka hjältar de var, rosa, Elizabeth, Martin Luther King.... osv.

Och det finns massor av hjältar idag med; Aung San Suu Kyi är en. Hon har satts i husarrest av den burmesiska militärregimen. Hjälp till att pressa på att hon friges, gör det här på Avaaz sida.

....