This is Dogville

Jag önskar att jag hade mer tid att se på film. Det görs så otroligt mycket bra filmer, även om inte alla är så lätta att få tag i. En del går 1-2 veckor på små biografer i storstäderna, en del kommer över huvud taget inte ut på bio och då får man hoppas att de går att hitta på dvd så småningom.

Men en del går på tv också. Igår kväll hade jag bespetsat mig på att se Dogville som gick på tvåan. Ni vet, Lars von Triers film från 2003. Bara det, att det var SÅ länge sen den gjordes. Jag hade för mig det var precis häromåret...

Nå. Inledningsvis kände jag mig lite skeptisk. Nog för att det var ett intressant minimalistiskt drag att låta handlingen utspela sig i en studio, med den lilla byn Dogvilles hus och gator uppritade direkt på golvet, men jag befarade att det skulle, hur ska jag säga, göra filmen lite platt och tråkig...

Ingen fara. Filmen bara växte och växte och gjorde att jag absolut inte kunde gå ifrån, något som jag lätt kan göra om jag inte anser en film tillräckligt bra.

Nu ska jag inte återge händelseförloppet här, för om det är någon som läser detta som inte har sett filmen ifråga, är det absolut nödvändigt att denne gör det.

Men jag vill i alla fall säga att von Trier har en hel del att förmedla, som väcker tankar om oss människor och om våra samhällen; om beroende och tillit, om begär och småskurenhet, om illvilja och avund och vad vi människor är kapabla att göra när situationen eller förutsättningarna är "de rätta".

Det är verkligen otäckt att tänka sig in i hur det skulle vara att hamna i en liknande situation som Grace (Nicole Kidman) där ingen finns som kan hjälpa en, inte ens de som säger sig vara ens vänner eller förtrogna. Och vilka känslor det föder, hur hämnd och vedergällning kan tillåtas bli det oundvikliga slutet, även för den som föresatt sig att vara ödmjuk och visa tillit.

Det är inte alls otänkbart att det skulle kunna hända vem som helst av oss, vi ska inte ta dagens liv och samhälle för givet. I vissa stycken har vi redan ett Dogville-samhälle här...


Filmen skapar massor med frågor och ger inga självklara svar, på det viset är det en krävande film som begär en del tankeverksamhet.

Slutet adderar det sista frågetecknet med ett bildspel av utfattiga människor i otrolig misär från 30-tal till nutid - allt ackompanjerat av David Bowies "Young Americans".