Se människorna

1973 packade Daniel Meadows in sig i en 25 år gammal dubbeldäckarbuss, för att börja sin resa för att fotografera folk och miljöer i Thatcher-land. Han hade fått ett stipendium och lyckades skrapa ihop lite mer pengar, tillräckligt för att ha till bensin, framkallningsvätskor och annat livets nödtorft.

Daniels idé var att fota människor där de var, på gatan, och sedan låta dem få sitt fotografi nästa dag.

The Free Photographic Omnibus blev väldigt uppmärksammad där de rullade in på gatorna. Bussen i sig var förstås en uppenbarelse, men detta att någon kom med kamera hörde inte till vanligheterna. Det var fattiga arbetare eller arbetslösa som naturligtvis inte ägde några kameror.
Då, när det begav sig på 70-talet, var det kanske ingen som tänkte så mycket på dessa fotografier. Men nu, 30-35 år senare, är de ett omistligt tidsdokument.

Bilderna av dessa människor har till och med visats på The National Portrait Gallery, vilket inte var så självklart från början. Den högste curatorn där, menade att på det museet visade man inte porträtt på vem som helst. Nej, det skulle vara på människor som åstadkommit någonting, människor som var speciella.
Nå, han insåg tydligen så småningom att även de här människorna var unika, lika mycket som vem som helst.

Om ni kollar in Daniel Meadows hemsida om The Free Photographic Omnibus, leta rätt på historien om Florence, under Photographs.
Den videon hon gjorde skulle jag ge vad som helst för...!

Idag var Daniel Meadows och berättade allt det här och mer därtill under en och en halv magisk timme på Arbetets museum här i Norrköping.

Vi var ett tiotal lyckliga själar som gått dit. Ni andra missade nåt.

Men ni har chansen att se utställningen No such thing as society ända tills 31 maj.


...