Ett liv

Det är en tid av känslor. Den här tiden på året gör mig alltid lite sorgsen. Kan inte se blommor utan att tänka på hur snabbt de blommar över.
Och just i år upplever jag det extra tydligt hur kort tid allting har på sig att blomstra.

Å ena sidan har vi studenterna. De är så vackra allihop, där de lyser av lycka och förväntan. De lever så mitt i nuet, åtminstone just den där dagen då de springer ut och allt ligger framför dem. Om de bara förstod det.

Och å andra sidan har vi den som levat ett långt liv och som nu ligger på sitt yttersta. I försommarkvällen sitter jag och håller hennes hand där de blåa ådrorna avtecknar sig under det tunna rynkiga skinnet. Jag lyssnar på hennes andetag, hon kämpar för varje nypa luft, det väser i luftrören.

Vi kan inget göra mer än vänta.