Nyårsfirande på is

Nu ska vi snart åka om ett par timmar och hämta vår fadderflicka från Lettland. Hon ska vara hos oss över nyår, och åker hem på lördag igen. Det är första gången hon är här på vintern, tidigare gånger har det alltid varit på sommaren. Får vi se vad hon tycker om svenskt nyårsfirande. Det lär bli rätt lugnt för vår del, förutom henne så kommer min mans gamla mor hit, så vi ska väl mest se på tv och äta lite gott, och kolla så inga bilar eller annat brinner upp ute på gatan...

Nån av dagarna ska vi åka skridskor, det älskar hon mest av allt! När jag har varit i Riga med henne har vi hyrt skridskor och åkt där, de har flera stora isbaneanläggningar, även på torgen inne i stan, det är jättemysigt.

Här får vi nöja oss med Himmelstalundshallen eller kanske Bollspelaren. Inte lika stämningsfullt kanske, men hon kommer nog gilla det, så tar vi med lite varm choklad och mackor.

Men jag blir lite nojjig när jag tänker på det - vi skjutsade nämligen upp en granne till akuten i söndags kväll. Hon hade åkt skridskor med sina barn, satt en rova - och nu har hon opererats och fått plattor insatta i handleden och gud vet allt. Kommer få men för livet...

Så kanske jag borde stå i depån i stället...

Kalla mig vad ni vill....

...jag kommer förmodligen bli kallad glädjedödare, surkart, gnällspik eller vad som helst. För det här är ett känsligt ämne, det vet jag av erfarenhet.

Det handlar om fyrverkerier. Dem gillar jag nämligen INTE.

Eller rättare sagt, visst är de vackra att titta på, det kan jag hålla med om. Men sen är det stopp.

Skälen mot är alldeles för många för att kunna bortses från: Först luftföroreningarna. Halterna av t ex kadmium och arsenik, bly koppar och kobolt och krom, nickel, strontium och titan ökar mellan 80 - 500 gånger under ett större fyrverkeri. Fint att andas in eller?
Djur far illa, är nästa argument. Hundar och katter vittnar många djurägare om, men vad man inte alltid tänker på är att många vilda djur också blir oerhört skrämda. Jag har sett harar fly i panik runt i ett bostadsområde där jag var på ett nyårsfirande, och i vår närliggande park flyger fåglar runt i mörkret, uppskrämda och förvirrade.
Människor far illa också. Många som t ex kommer från krigsdrabbade länder upplever det som mycket skrämmande med alla smällar och bomber. Folk får raketer i ansiktet, smäller bort händer, ögon...allt möjligt.
Bränder startar, när felriktade raketer far in på balkonger, genom fönster osv. Förra nyår fick vi rusa ut och släcka en bil som brann utanför vårt hus, ena däcket hade börjat brinna av en raket som for in under det.


Att det sen bränns av miljoner och åter miljoner kronor i dessa miljöförstörande aktiviteter, det är väl inget argument som biter antar jag. Folk får göra vad de vill med sina pengar. Men det är märkligt att några anser sig ha råd med detta kortvariga nöje, men inte att lägga en krona extra på ekologisk mjölk.

OK - så vad ska man göra då? Eftersom det verkar vara ett nöje som skattas så högt av så många, att man inte vill ge upp detta.

Jag har ett förslag (som vi för övrigt framförde till Norrköpings kommun redan för ett år sedan). Vi har här i stan ett visualiseringscenter, som är knutet till Linköpings universitet, där man har imponerande kunskaper i visualisering.

Varför kan man inte med modern teknik åstadkomma ljusspel och projiceringar som kan ersätta fyrverkerierna? Det borde verkligen inte vara omöjligt att göra något sånt idag! Och vi skulle kunna bli föregångare i hela landet, ja i världen!


Nån som har NÅGRA bra argument FÖR fyrverkerier egentligen?


...

Vem ska man ge till...?

Ingen har väl undgått att notera hur antalet välgörenhetshändelser ökat lavinartat; insamlingar, galor, organisationer som står på stan, annonserar i media, vädjar om hjälp. Särskilt innan jul eskalerar detta något enormt, och jag som förvisso redan är med i flera organisationer, stöttar, skänker pengar, har fadderbarn och så, men känner ändå att man inte räcker till, att man kanske borde göra mer.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag tänker att hur ska detta funka, blir folk inte liksom uttjatade, avtrubbade..? Snart är det bara ett budskap i mängden, bland prinskorvar och kafferabatter... Eller..?

Hoppas jag har fel. Det är bara en oro jag känner.

Men jag kan verkligen förstå dem som känner viss uppgivenhet inför valet av organisation, vilken ska man välja att stötta? Om man nu inte vill ta en hel drös förstås.

Om man vill läsa på lite, kan Charity Rating vara till stor hjälp. Där kan man hitta mycket och uttömmande information om alla slags välgörenhetsorganisationer, från de stora välkända till små mer okända. Charity Rating har plockat fram årsredovisningar och en mängd andra källor, och utifrån detta gjort analys på över 90 olika organisationer.
Det visar sig att inte alla är lika bra på att redovisa sin ekonomi t ex, och ännu sämre är det med redovisning av hur de styrs, så det finns utrymme för förbättringar, som sagt. Det är bra att man granskar, sånt är viktigt, vi kan inte ta för givet att allt funkar perfekt bara för en organisation vill göra gott.

Det är intressant att notera att vissa stora välkända organisationer fått Röd märkning, vilket innebär att de tillhandahållit bristfällig information, eller inte svarat alls. Gul märkning är ett mellanläge och Grön märkning får de organisationer som tillhandahållit all information som Charity Rating bett om.


...

Dags för utekväll

Hmmm. Efter för mycket choklad, för lite ljus och en allmän förvirring om vilken dag det är kommer jag inte på något speciellt att skriva om idag.

Mer än att jag ska gå ut ikväll och lyssna på de här - och dansa med förstås! Synd att de inte lagt ut nån musik än, de har ju faktiskt varit i studion rätt länge nu (nämligen "vår", dvs Grammofons).

Så vi säger väl så.


...

Lyssna och njut

Här är min julklapp till er alla:

Den mest spröda ljuvliga julsång av Priscilla Ahn, Silent Night, i en helt ny tappning.

Ha en bra jul.


.....

En jultradition

Jultraditioner kan se ut på många vis. En av mina, som är ett absolut måste, är att titta på ett gammalt bandat avsnitt av Two Fat Ladies. För den som missade dessa två synnerligen säregna matlagande brittiska damer, kan jag kort berätta att de gjorde stor succé med sina matlagningsprogram mellan 1996-1999. De susade runt på sin Triumph Thunderbird med sidovagn på den brittiska landsbygden i sin jakt på råvaror, som de sen tillagade, ofta med gamla recept från förr.

I mitt favvoprogram, som jag alltså bara måste titta på en gång varje jul, lagar de mat åt en engelsk gosskör, och det blir äggmousse, fylld gås i ugn, och till dessert en gammaldags glassbomb.

Tyävrr gick Jennifer bort 1999, och vad Clarissa, den andra feta damen, gör idag, har jag ingen aning om. Men jag måste bara delge er henns fullständiga namn: Clarissa Theresa Philomena Aileen Mary Josephine Agnes Elsie Trilby Louise Esmerelda Dickson Wright.
Imponerande.

...

Lyckan kommer till jul?

Jag läste en insändare på debattsidan i grannstadens tidning Corren idag. Jag tycker inlägget var så tänkvärt att jag vill återge det i sin helhet här.

"Köpa mer är fel lösning

Genom att vara nöjda med det vi har kan vi rädda jorden, skriver ANNIKA LILLEMETS, gruppledare (mp) Linköping.

Somliga beklagar att julhandeln kanske inte slår rekord i år igen. Men om alla konsumerade som svenskar behövs tre jordklot till. Och de som har sina materiella grundbehov uppfyllda, blir just inte lyckligare av mer prylar utan behöver få bidra efter förmåga till större syften än egen vinning, i gemenskap med andra. Det finns forskning på hur olika aktiviteter påverkar vår lycka. Sex, umgänge, bön och meditation tycks göra oss lyckligast men shopping kom långt ner på listan.

Trots detta basuneras den falska lösningen ut allt mer desperat: köp mer, bara så häver vi krisen! Köp mer, bara så får vi råd med lärare och läkare! Köp mer, bara så räddar vi jobben!

Vi måste tänka om. Oändlig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld. Det är de fattiga som behöver ökat materiellt välstånd. Välfärd måste inte enbart finansieras genom skatt på arbete och konsumtion. Vi måste inte lönearbeta 40 timmar/vecka för att upprätthålla en allt mer ohållbar konsumtionsnivå som inte ens gör oss lyckliga längre. Den amerikanske företagaren Peter Barnes ger i boken Capitalism 3.0 exempel på hållbar finansiering som avgifter på utnyttjande av naturtillgångar. Alaska delfinansierar sin samhällsservice så. Amerikanska kommuner driver företag, allt från hotell till golfbanor, i samma syfte.

Baserat på en grundlig genomgång av forskningen och tillståndet i världen, uppskattar Lester Brown i boken Plan B 3.0 att vi kan stabilisera klimat och folkmängd, återställa ekosystem och utrota fattigdomen, till en kostnad motsvarande 1/6 av världens militärutgifter.

Vi kan alltså välja medicin, skolor och vindkraftverk i stället för vapen och soldater eller glädjelös lyxkonsumtion. Vi kan vara nöjda med det vi har och dela det rättvist, vi kan dela på jobben, arbeta mindre och älska mer, vi kan med gemensamma krafter rädda jorden och civilisationen och bli lyckligare på köpet. Om vi vill. Ett glatt budskap, ett evangelium, att ta till sitt hjärta i juletid."


Karl Bertil Jonsson kunde inte ha sagt det bättre själv.


....

Ser inte alla på Kalle Anka?

En liten anekdot som utspelade sig för ett par år sedan på mitt jobb. Vi deltog i ett internationellt projekt, med bl a deltagare från Grekland, Tyskland och Belgien. De grekiska deltagarna var här på studiebesök och träffade bl a Arbetsförmedlingen.

Jag var med vid det mötet, när AF:s representant skulle berätta hur välbesökt deras hemsida är, alla dagar på året, ja till och med på självaste julafton! Och det förklarar hon med följande replik: "You see, even when everybody's watching Kalle Anka, we have lots of visitors on the website...!"

Jo, hon sa Kalle Anka också. Inte Donald Duck.

Grekens min var obetalbar, man kan inte se ut mer som ett frågetecken än vad han gjorde....!

Men så kanske det är, att många tror att de flesta i världen tittar på Kalle Anka på julafton kl 15.

Min dotter frågade mig häromdagen vilka tv-program som man tittar på i andra länder på julafton. Om de har vissa program som återkommer år från år. Som vi ju också har Karl Bertil Jonssons julafton, Kan du vissla Johanna etc.

Är det nån som vet, vad de tittar på i Grekland, i Holland, i Tanzania (Do they know it's Christmas time at all?)eller i Australien...?
Skulle vara kul att veta.

...

Upplysande om ljus

Att tända levande ljus är ju inte helt fel så här års. Stämningsskapande, rofyllt och vackert, no doubt about that. Lite slentrianmässigt kallar vi dem stearinljus, men faktum är att de allra flesta är gjorda av paraffin. Och det är ett oljebaserat cancerogent ämne, och det hade i alla fall jag inte en susning om förrän jag läste om det nån gång tidigare i år.

Än har jag inte kommit så långt att jag inhandlat några nya ljus, av någon bättre sort. Men det ska jag försöka ändra på. Det finns Svanen-märkta stearinljus från Delsbo Candle, och en sökning på nätet ger några andra, till exempel Dofta, vars ljus är gjorda av naturliga växtvaxer, och SisslaVissla gör ljus av t ex sojavax.

Så finns förstås de gamla hederliga gula bivaxljusen - bara de inte var så dammigt sjuttiotal....! Men de doftar ju gott förstås. Dem kan man beställa egna gör-det-själv-kit av på flera ställen, till exempel från Creativ Company.

Sen visar det sig att helt ekoreko ljus i stearin finns på flera ställen som t ex IKEA, Clas Ohlson m m. Kolla på förpackningen!

Fångarna är lösa!

Så nu är det över, Musikhjälpen har släppt ut sina fantastiska programledare Kitty, Ehsan och Henrik, som har gjort ett storartat jobb under veckan som varit! Och vilket drag det verkar ha varit där nere i Malmö! Makalösa saker som hänt ute på gator och torg, folk som uppträtt och underhållit på alla möjliga vis och dragit in ännu mer pengar. Bravo!

Såg just avslutningen på TV, och att stafettpinnen nu gått över till Holland, där de just satt igång en liknande satsning. Jättebra, det här kanske blir en Robinson-effekt, ett koncept som anammas lite överallt i Europa.

Själv fick jag en strålande ide! I vår förening Grammofon skulle vi kunna köra en liknande grej nästa år! Vi har nämligen tre jättefina stora fönster ut mot gatan, där vi skulle kunna ha massor med underhållning under ett antal dagar. Föreningen består ju av massor med duktiga musiker, och vi kunde bjuda in andra band och artister, och köra det i ett samarbete med SR.

Ja jäklar, det gör vi! Nån som vill vara med?

Jag önskar mig....

Det här är vad jag önskar mig:

att jobba i en kreativ tillåtande miljö, med lust och vilja att testa nya sätt att se på saker och ting

att ha arbetskamrater som jobbar mot samma mål med glädje, lyhördhet och öppenhet - för uppgiften och för människor av alla slag


Kommer tomten ha med sig det?

Vem behöver pengarna bäst?

Apropå alla insamlingar som sker, hos Musikhjälpen och alla andra - allt är relativt, eller hur!? Musikhjälpen har just nu fått in 1 345 415 kr. Ganska imponerande, med tanke på att de flesta beloppen är på den där 50-lappen man skänker i och med musikönskningen.
Samtidigt delar staten ut miljarder och åter miljarder till att rädda bilindustrin, en näring som grävt sin egen grav under lång tid, när de blundat för miljökrav och anpassningar som måste göras för att fungera på framtidens marknad.
Jag hoppas verkligen att dessa stöd är knutna till rejäla krav på anpassning av produktionen och med hårda miljökrav, annars kan inga jobb räddas på lång sikt.

Slutligen - heja hela musiksverige som tycks vallfärda till torget i Malmö för att lindra nöden för flyktingar runtom i världen!

Musik för världen

Ingen har väl undgått Sveriges Radios stora satsning Musikhjälpen...!? Det har varit en riktig snackis nu runt fikaborden på jobbet ,och åsikterna är lite olika. En del tycker att det är "överdrivet att låsa in sig i en glasbur och hålla på och späka sig", "måste de överdriva så dant"... :-)

Även om jag själv tyckte det var lite fånigt när jag hörde om det först, så har jag ändrat uppfattning rätt rejält nu. Jag tror de har hittat rätt, det här funkar och man kan inte undgå att fascineras över hur det kan vara att bo i den där glaslådan nu efter ett antal dagar.

Programledarna Kitty, Ehsan och Henrik är himla duktiga på att banka in budskapet också, man kan verkligen inte missa det, och vad mig anbelangar känner jag i alla fall att jag helt klart ska sms:a in och önska en låt - minst en!

Måste bara tänka ut vad jag vill önska... Ska jag ta något som jag gillar nu, nåt modernt alltså (det kan jag ju lyssna på när som helst i vilket fall) eller ska jag fundera ut nån låt från förr som jag tycker behöver spelas igen..?
Ska grunna på det. Tänker sms:a imorgon bitti så kanske jag har turen att få den spelad när jag sitter i bilen på väg till Linköping...

Hand in Hand

Jag tror jag har nämnt något om det förut, Barneviks stora biståndssatsning Hand in Hand.
Dagens Industri har under hösten haft en artikelserie där de beskrivit projektet, och även givit flera rapporter från Tamil Nadu, den indiska delstaten där det äger rum. Projektet går i korthet ut på att mikrolån ges till kvinnor på landsbygden som vill starta företag. De startar självhjälpsgrupper - DI jämför med folkrörelsernas barndom i sent 1800-tal, vilket kanske är en tänkbar liknelse - där man samlas regelbundet och sjunger kampsånger, får höra historier som ska sporra och inspirera och genomgår utbildning i entreprenörskap.

En målsättning är att utrota barnarbete, och man satsar även mycket på hälsobefrämjande insatser, läkarmottagningar startas etc. Ett miljötänk finns också med liksom demokratiska aspekter.

6000 nya företag ska på det här viset startas i Tamil Nadu, genom DI:s kampanj har ca 5000 redan startats. Det är bra!

När jag läser listan över vilka som stöttar projektet hittar jag ett (1) från Norrköping, min hemkommun. Ett litet dessutom, med bara en person sysselsatt råkar jag veta. Märkligt dåligt från en kommun av en sådan storlek, med stora företag.

Tror inte företagen på Hand in Hand?

Barn och djur

Det är inte helt ovanligt att barn önskar sig ett djur i julklapp. En liten gullig hamster, eller ett marsvin, eller kanske en fågel.
Tyvärr är det alldeles för många av dessa som efter de första veckornas intensiva uppmärksamhet och gullande med, hamnar i ett hörn där barnet helt glömmer bort sitt lilla djur. En irriterad förälder städar pliktskyldigast då och då, men i övrigt glömmer man bort att ta upp djuret regelbundet, se över hur det mår osv. Klor växer, även tänder kan växa snett, djuret kan få någon ohyra eller sjukdom. Det ser man inte om man inte verkligen tar upp det och undersöker ordentligt. Djur som inte blir ompysslade blir också alltmer osociala och rädda när det någon gång sticks ner en hand i buren.

Så mitt förslag till er som har funderingar på att skaffa ett sällskapsdjur till era barn: bli djurvakt en eller ett par veckor till ett djur vars matte/husse ska resa bort ett tag. Det har flera fördelar; matte/husse blir jätteglada att någon kan ta hand om deras lilla djur, ni får prova på att ta hand om ett, och se vad det innebär, och hur stort intresset verkligen är hos barnet!
Det enklaste är att sätta upp en lapp i närmaste större zoobutik eller på kvartersbutikens anslagstavla. Eller på jobbet, om där finns en anslagstavla.

Det här skulle man kunna utveckla med en nätsajt, där man kunde förmedla kontakter mellan de som vill hitta någon som kan hjälpa till med deras djur och de som är villiga att åta sig det. Kanske en idé att utveckla... Om det inte redan finns förstås.

Vad tror ni, är det en bra idé?

Eko-skvaller

Vi är många som bidrar på ett eller annat sätt för att skapa en bättre värld.

Och hollywoodstjärnorna gör sitt till. På sajten Ecorazzi kan man läsa om mer eller mindre intressanta saker som stjärnorna tar sig för, allt från att skriva på upprop och petitioner till att designa ekologiska lunchlådor. Men vad som är intressant är att de skriver lika mycket om stjärnor som INTE gör särskilt schyssta saker; köper pälsar, förstör natur etc.... Det kan ju skapa opinion när fans kanske börjar agera och höra av sig till sina idoler med synpunkter.

Sajten är väl kommersiell och blingig för min smak, men okej, kanske den kan inspirera till att ta efter de goda exemplen. Vad tycker du?

Pamela Anderson önskar sig något plagg av Stella McCartney till jul. Jag gissar att hon kommer få det.

Kaos och kreativitet

Kreativitet är ett ord som alltid får mig att gå igång! Ordet har närmast en magisk aura kring sig, som får mig att känna mig pirrig och glad och förväntansfull. Lite som julafton! Jag vet inte hur det kommer sig att jag har det här förhållandet till detta ord, men det är ju positivt så det är bara bra.

Kanske kan det ha att göra med att jag i mitt yrkesliv haft förmånen att få jobba kreativt, med kreativa utvecklande processer av olika slag. Jag har också deltagit i workshops och projekt där man aktivt har jobbat just med att locka fram kreativitet, och att testa olika sätt att frammana den kreativa lekfulla ådran, som ju finns hos alla.

Och det är nog det som ger så mycket, det där att få se hur folk blir glada av att upptäcka att man kan skapa något nytt, med sina tankar, och i samspel med andra komma på 50 olika sätt att använda en tegelsten. Testa själv - det är jättekul när man börjar komma uppåt 25...

Kaospiloterna var tidigt ute med att jobba med kreativitet på helt nya spännande sätt. De var länge stora förebilder för mig och gav mycket input till mitt sätt att jobba. Sedan några år finns de även i Sverige, annars har ju Kaospiloterna sitt ursprung i danska Århus.

Apropå kaos - det sägs ju att ens arbetsrum eller skrivbord säger en hel del om hur man är som människa och ens arbetssätt. Jag brukar ibland misströsta när travarna av böcker och papper och lappar med idéer växer omkring mig, men när jag såg en bild på nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, där han satt i sitt arbetsrum, då kände jag att mitt rum, ja det är ju faktiskt rätt okej.

Och lite kaos, det krävs nog för att även kunna vara kreativ.

Vem vill bli ambassadör...?

Jo, jag kan tänka mig det.

Konsumentföreningen Svea vill ha ekoambassadörer, och jag sitter och tittar på annonsen där de efterlyser dessa. Det låter himla intressant, jag är bra sugen. Det vore spännande att vara med och kunna bidra till ett ökat medvetande om ekofrågor även på det viset.

Jag tror jag skickar in en intresseanmälan.

Nån som har erfarenhet kanske? Vore intressant att höra om i så fall. Skriv gärna en kommentar!

Ikväll är det fest!

Jag har en fäbless för Nobelfesten. Mixen av glitter, musik, vetenskap, litteratur och diverse underhållande trivia är perfekt att försjunka i en mörk decemberkväll.
Jag har förstått att många, liksom vi, har tagit för vana att göra nobeldeltagarna sällskap genom att äta en middag samtidigt med dem, fast hemma framför tv:n. Hos oss blir det dock inte trerätters festbankett, utan av någon anledning mezetallrik som vi beställer från en trevlig grekisk kvarterskrog. En tradition så god som någon!

Vilka rättigheter har du?

Imorgon, den 10 december 2008, är det 60 år sedan de Mänskliga Rättigheterna antogs av FN:s Generalförsamling.

Begreppet mänsklig rättighet har blivit lite missbrukat på senare år. Det är inte helt ovanligt att folk uttrycker t ex i insändare att det är "deras mänskliga rättighet" att köra bil, eller att äta korv eller röka eller vad det nu kan vara.

Just de aktiviteterna finns dock inte specificerade i konventionen i fråga. Där handlar det i stället om att "alla människor är födda fria, och är lika i värde och rättigheter".

Tänk om det ändå vore så.

Tyvärr är vi inte där än. Fattigdomen ökar dramatiskt just nu, ca EN MILJARD människor beräknas nu leva i fattigdom. De har m a o inte rätt ens till mat för dagen.

Men OK, 60 år är en kort tid i mänsklighetens historia. Jag hoppas innerligt att vi blivit så mycket klokare att vi har skapat en värld där alla åtnjuter de mänskliga rättigheterna om 60 år från nu.

Man kan läsa en hel del intressant om MR-frågor på regeringens MR-sida. Intressant att bl a läsa alla rapporter från världens länder. Läs om ditt favoritland - du kommer kanske att bli förvånad!

Hjälp att utveckla och förändra

Lätt körigt den här veckan, så det kanske blir korta inlägg här. Gör ett extrajobb om kvällarna, vilket innebär att jag i princip åker hem från vanliga jobbet för att sätta mig vid datorn och jobba vidare med det andra.
Men klagar alls inte, det är helt självvalt. Och klart på torsdag.

Men kände att jag ville tipsa om en skriftsamling som organisationen Forum Syd ger ut. Samlingsnamnet är "Metoder för förändring" och består av 7 skrifter, lättlästa välskrivna och föredömligt korta publikationer, tänkta att användas i organisationer, föreningar osv som vill jobba med förändringsarbete.

I första hand är de tänkta för biståndsorganisationer, men eftersom jag läst de flesta av dem, kan jag säga att de är väldigt användbara i många andra föreningar och liknande.
Några exempel:
Utveckla organisationen och skapa förändring
eller
Förverkliga demokrati och skapa rättvisa
eller
Minska fattigdomen med ungas inflytande

Den sistnämnda kan vara till stor hjälp även när det gäller att öka ungas inflytande, på skolor, fritidsgårdar, i föreningar etc.

Jag skulle till och med vilja påstå att de här böckerna kan vara inspirerande även för dem som vill förändra på sin arbetsplats, så om du är intresserad av förändringsfrågor och utvecklingsarbete, kan jag varmt rekommendera dem!

Vad är bra med min blogg?

Igår kväll surfade jag runt ett tag på en del andra bloggar, så där som det kan vara himla trevligt att göra när man känner att man har lite tid. Hoppade från en blogg som jag gillar, och hoppade över till någon som den rekommenderade, och så vidare och så vidare.

Småtrevligt, som att vara ute och gå en kväll och titta in genom folks fönster. Fast lite mer än så förstås. En del är väldigt utlämnande. På gott och ont, antar jag. Men det är sånt som många gillar att läsa verkar det som, för de bloggarna har ganska hög besöksstatistik.
Och det är inget konstigt i det, människor är människor, i det ingår att bry sig om andra och att höra om hur de tänker och känner. Det är så vi lär oss mer om oss själva också.

Men jag tror att det är det som kanske bidrar till att det aldrig händer något med min blogg. Jag har ungefär samma antal besökare, dag ut och dag in, månad efter månad.
I och för sig är jag jätteglad för ca 150 unika besökare i veckan, det är ju fler än vad man skulle hinna prata med IRL. Alltså helt nya personer.

Men ändå.

Fast jag har ju valt att ha en lite mer "opersonlig" approach, i så måtto att jag mera vill skriva om sådant som jag vill att andra ska uppmärksamma och bry sig om. Och det är ju en personlig vinkling på det förstås. Men jag, personen som skriver det här, jag kommer inte fram i särskilt hög grad.

Och det känns trots allt inte som om det var det jag ville med den här bloggen. Jag vill att den först och främst ska vara mitt fönster ut i världen, som jag kan öppna och luta mig ut genom och ropa "hallå! Har ni hört om det och det och det, hjälp till och gör skillnad, agera du med....!"

Du som läser min blogg, vad uppskattar du och vad skulle du vilja läsa mer om?

Det vore himla intressant att få veta!

Angelägna rapporter

Vem pratar om hur det är i Tjernobyl i dag, hur dugongerna mår utanför Japan, vart allt elektroniskt avfall tar vägen, osv...?

Jo, Greenpeace! De har en "nyhetskanal" på Youtube, där rullar korta filmer hela tiden, om alla de massor med olika frågor som är angelägna att sätta ljus på runtom i världen.

Någon kan kanske känna det som hopplöst efter att ha sett en del av dessa reportage - men de flesta blir nog peppade att hjälpa Greenpeace, så att de kan fortsätta sitt viktiga arbete.

Heja Indiska!

Kläder och skor som packas upp i ute butikerna ger personalen eksem och luftvägsproblem. Det skriver tidningen Market om denna vecka. Bik Bok berättar att de hanterar detta arbetsmiljöproblem genom att lufta kartongerna, och att använda handskar när varorna packas upp.
Det löser förstås de akuta bekymren – men i grunden kvarstår ju ett jätteproblem; i tillverkningen har en mängd kemikalier tillsatts för att förstärka färger, förhindra mögelbildning, flamskydd med mera. Dessa kemikalier påverkar hälsan för de människor som jobbar där – i asiatiska länder som Indien, Kina, Malaysia osv – men också miljön i form av utsläpp i mark, vatten och luft.
När vi konsumenter har köpt kläderna tillråds vi att tvätta dem innan användning – och så går resterande gifter ut i våra vattendrag.
Och de stannar inte här – rester av vissa mycket svårnedbrytbara ämnen har återfunnits i isbjörnar! Och de går ju inte på svenska stadsgator – vad man än sen tror i andra delar av världen… ;-)

Så vad ska göras åt denna problematik? Indiska har hittat en lösning på hur man undviker att behöva gasa containrarna med kläder innan de går iväg från tillverkningen i Indien. (Anledningen till att man gasar dem är att undvika mögelangrepp eller ohyra, det är ju fuktigt och en helt annan insektsfauna där).
Så vad gör de?
Jo, man skrubbar rent containrarna innan de packas med varor. Simsalabim, det blir rent.

Är det inte helt genialiskt! Back to the roots, säger jag.

Fortsätt köpa Rättvisemärkt!

På Uppdrag Granskning igårkväll kollade man upp hur det står till i teproduktionen i världen. Man besökte stora teländer som Sri Lanka, Indien och Kenya och granskade hur det går till på teplantagerna där. Programmet skulle handla om Rättvisemärkt, ifall det är någon skillnad mellan det etiskt producerade teet och det konventionella.

Jätteintressant!
Jag bänkade mig.

En stor del av inledningen handlade om hur dåliga förhållandena var på konventionella teplantager; långa arbetsdagar, låga löner, barnarbete, arbetarna fick inte tala med utomstående, inga skydd användes vid användning av kemikalier, besprutningsmedel, etc.
För mig som är väl insatt i arbetsvillkor världen över var detta inga nyheter. Tyvärr alltför välkänt.
I stället ges bevis återigen på hur stora västerländska bolag, i det här fallet brittiska, i stället utnyttjar fattiga människor till bristningsgränsen. Företagen ansluter sig visserligen till t ex FN:s Global Compact, en slags uppförandekod, men den, liksom flera andra liknande, förpliktigar till intet. Om inte företaget VILL åstadkomma förbättringar, kan de komma undan ganska lätt.

Så jämfördes det med situationen på teplantager som producerar åt Rättvisemärkt eller motsvarande(t ex Max Havelaar i Danmark). Inte heller där är det en dans på rosor precis. Arbetsdagar är långa, löner är inte särskilt höga - men. Det finns faktiskt en annan slags trygghet där Rättvisemärkt har inflytande. De pengar som förs över från Rättvisemärkt skall användas till att förbättra levnadsvillkoren för de anställda. På ett ställe sattes pengarna in i en pensionsfond. En kvinna sade att hon inte hört om någon som fått pension, inte ens de som varit pensionärer i 15 år. Men Rättvisemärkt har inte funnits i 15 år!
Så kunskaper och förväntningar kan ibland vara rätt bristfälliga. Även på svenska företag kan inte alla anställda alla villkor och avtal som de berörs av, så där utantill.
En plantage hade använt Rättvisemärkt-pengarna till att laga taken. Detta fick de kritik för, det skulle nämligen plantageägaren själv bekosta! Jag hade blivit mer upprörd om plantageägaren hade använt pengarna till att fixa sin egen kåk med, eller om han försnillat dem. Nu gjorde han ju i alla fall något bra!

Jag vill inte påstå att allt är frid och fröjd med de teplantager som Rättvisemärkt anlitar. Men det tar tid att ändra på kulturer och traditioner som påverkar situationen där; synen på kvinnor och barn, kastsystem, ägarinflytande osv.

Det viktiga är att någon försöker ändra på villkoren för de fattiga. När inte storföretagen gör det.

Bilder av livet omkring

Om jag vore i Göteborg skulle jag gå till konstmuseet där, och se årets Hasselbladspristagare, den mexikanska fotografen Graciela Iturbide.

Vad häftigt det är med fotografi, och vad mycket man kan göra. Och vad jag önskar att jag kunde nåt om foto. Har anmält mig två gånger till fotokurs och än har ingen av dem startat... Är det för att det bara är jag som är anmäld, eller är det för att det är jag som är anmäld...?

Hmmm. Men man kan göra mycket bara genom att ge sig ut och fota. Och försöka lära sig lite.

Agera mot GMO!

Enligt Eurobarometern är 72 % av Sveriges befolkning mot GMO - dvs genmodifierade grödor.

Trots det går regeringen i rakt motsatt riktning, och arbetar aktivt för att föra in fler genmodifierade grödor i svenskt lantbruk.

Det finns inga långtidsstudier på vilka effekter GMO-grödor har på varken människor eller djur eller andra växter i naturen. Ändå struntar regeringen i försiktighetsprincipen, vilket är vad som borde råda.

Det är 3 dagar kvar att agera mot detta! Gå in på Greenpeaces hemsida och skriv på uppropet.

Greenpeace kräver att majsen NK603 x MON810 dras tillbaka från marknaden, att riskbedömningen förbättras, och att lagstiftningen efterlevs så att långsiktiga effekter tas hänsyn till.
Som ett led i att uppmärksamma detta projicerade Greenpeace den här ljusbilden på Stockholms Stadshus den 20 november.

Köpte du nåt igår?

Det var En Köpfri Dag igår. Det är organisationen Adbusters som en gång initierade den här dagen, och hela idén går ut på att få folk att fundera på om de verkligen måste ut och shoppa. Vad händer om man denna dag avstår från att köpa något alls? Vilka tankar sätter det igång?

Man kan tycka att det är "fel" dag att försöka få folk att låta bli att shoppa - lönehelg och första advent, snart jul - alla ska ut och börja handla julklappar.

Men jag tror de har tänkt rätt. Det skulle vara så mycket enklare att få fler att verkligen ha en köpfri dag om man lade den tredje helgen i januari till exempel. Då är folk mätta på shopping och kanske mer eller mindre panka.

Men att gå ut nu, lagom till årets shoppinghögtid närmar sig, då hajar många till inför uppmaningen att ta en Köpfri dag. Förhoppningsvis tänker man efter en extra gång, om man verkligen behöver köpa grejer.

Så - hur gick det? För mig blev det inte helt shoppingfritt. Jag var på Rättvis Julmarknad och köpte två små julklappar hos Afrikagrupperna och julkort av Rädda Barnen.
Må Kalle Lasn förlåta mig.

Svältkatastrof väntar i Zimbabwe

Läget i Zimbabwe är mycket allvarligt. Maten är slut och utsädet som ska användas för att så inför nästa växtsäsong är också slut. Den oerhörda inflationen gör också att den mat som går att köpa är så dyr att ingen har råd att handla den. I nuläget räknar man med att den ekonomiska och politiska krisen har drabbat barnen i så stor omfattning att en tredjedel av alla barn i Zimbabwe redan nu är undernärda.

Dessutom har kolerafallen ökat vilket kan leda till en större koleraepidemi. Barn som redan är undernärda är oerhört sårbara för sjukdomar och Rädda Barnen planerar för insatser som ska möta en koleraepidemi.

Enligt FN kommer mer än fem miljoner människor, varav två och en halv miljoner är barn, att drabbas av svält. Rädda Barnen samlar nu sina medarbetare i landet och insatserna kommer att öka kraftigt för att möta den gigantiska svältkatastrofen.

De räknar med att i ett första skede nå ut med mat till 80 000 barn samt se till att de barn som är undernärda får vård och behandling. Rädda Barnens program i Zimbabwe kommer också att innehålla stöd till familjer så att de kan komma igång och odla, få barnen tillbaka till skolorna, förse familjer med rent vatten samt att utbilda föräldrar i viss hälsovård och näringslära.

Du kan stödja Rädda Barnen med 10 kr genom att skicka ett sms. Skicka ordet "10KATASTROF" till 72 950.

Alla har råd med en tia. Gör det nu!

Förändringens tid...

Det är verkligen en föränderlig tid vi lever i. Ingen kunde väl tro att förstatligande nånsin skulle bli på modet igen, men nu ropar allt fler efter pappa (eller varför inte mamma?) staten, när det krisar.
På P1:s Studio 1 uppmärksammade man idag den världskände ekonomen Jeffrey Sachs, vars förslag till lösning på den amerikanska krisen bland annat går ut på att staten skall ta över bilindustrin - men inte utan krav! Kravet skall vara att bilindustrin äntligen anpassar sig efter miljökrav, dvs att man börjar tillverka resurssnåla, bränslealternativa bilar.
Ett annat av hans förslag handlar om att när en allt större andel av den amerikanska befolkningen drabbas av arbetslöshet, så finns det samtidigt ett gigantiskt behov av kompetent arbetskraft på andra håll i världen, Afrika till exempel. Så skicka dit arbetslösa byggjobbare, konstruktörer, ingenjörer osv. Bygg vägar, broar, skolor.

Så enkelt. Så bra. Jag ska rita stora kors i varenda tak om det händer.

Men jag ska buffra upp med färg och penslar, för ingen blir gladare än jag!

The times they are a'changin

Indiska biltillverkaren Tata köpte engelska Jaguar och Daimler tidigare i år. Nu planerar colombianska kaffebönder att köpa upp amerikanska kaffekedjan Starbucks, läser jag på Mentoronline.se.

Det är mycke nu.

Och det är himla roligt.

8 timmar får räcka!

Jag vet inte HUR länge det varit känt att de djur som ska bli till folks pålägg och korv o hamburgare, utsätts för fruktansvärda upplevelser, bland annat i form av de otroligt långa transporter som de tvingas till. Kors och tvärs över Europa går transporter varenda dag, fullastade med grisar, kor, kalvar osv bara för att det blir billigare att föda upp dem på ett ställe och slakta dem på ett annat.

Lagstiftningen i EU tillåter idag att dessa transporter kan få pågå i flera dagar. Detta måste ändras, och minimikravet är satt till 8 timmar.

Skriv på uppropet 8hours! Målet är att få ihop 1 miljon namnunderskrifter, detta måste få EU-politikerna att fatta beslut i frågan!

Nytta och nöje i helgen

I helgen är det Rättvis Julmarknad här i Norrköping - på mitt favoritmuseum, Arbetets museum nere i källaren.
Jag har själv varit med de senaste två åren, när jag hade mer fart på sko- och klädförsäljningen i mitt företag, men eftersom jag har valt att dra ner på den biten nu så kommer jag inte vara med på marknaden i år.

Får istället lite tid att själv gå dit som besökare.

Bor du i eller besöker Norrköping, kan jag varmt rekommendera ett besök på Arbetets museum - inte bara för den rättvisa julmarknaden utan för att det är ett så himla trevligt museum, alltid bra utställningar och ofta intressanta kvällsföreläsningar, debatter, möten....

I dagarna öppnar utställningen om Hästmannen. Jag såg filmen av Peter Gerdehag, den är fantastisk!

Vampyrer med god musiksmak

Följde med min dotter för att se Twilight på bio. Hon upptäckte böckerna förra vintern och blev helt såld, så denna filmpremiär var efterlängtad.

Jag läste första boken och kan förstå varför den blivit en succé. Magisk realism har en stark attraktionskraft, liksom övernaturligt vackra människor. Vampyrerna i Twilight är mänskliga såtillvida att de kan vistas utomhus, gå i skolan och ha ett normalt arbete. Det sympatiska med huvudpersonen Edward och hans familj är att de har valt att avstå från att livnära sig på människoblod. Med hjälp av enorm viljekraft står de emot driften att döda människor, och håller sig i stället till att bara dricka blod från djur som de jagar i skogen. De ser sig som vampyrernas vegetarianer - ett intressant sätt att se på saken!

Och varför inte? Precis som vi gör skillnad på vilka levande varelser det är ok att äta (gris, ko, fisk går bra) och vad man inte äter (människor) så gör vampyrerna ett etiskt ställningstagande.

Men min största behållning är ändå musiken! Ett pärlband av otroligt bra ny musik raddas upp under filmens gång! Soundtracket har sålt rekordmycket, men jag vill hellre framhålla Iron & Wine (som jag missade på Way Out West i somras), Muse och The Black Ghost.

Gurkmeja i chipsen?

En fredagskväll i november kunde man väl unna sig att skriva om något riktigt lättsamt, ja lite småtrevligt sådär. Men istället sitter jag bara och undrar över följande nyhetsnotis:
"Ämnet curcumin i gurkmeja kan minska den skadliga effekten hos det cancerframkallande ämnet akrylamid. Det visar en färsk kinesisk studie, presenterad i tidskriften Journal of Agricultural and Food Chemistry."

Jag kan inte sluta fundera på hur de kom fram till det. Alltså - man har det giftiga ämnet akrylamid. Man börjar grunna på vad man kan äta för att motverka dess skadliga effekter (i stället för att sluta äta mat , eller tillaga mat, med akrylamid).

Vad börjar man med? Man kanske börjar på A. Ananas? Nähä. Benmjöl? Citron, dill, e-vitamin, frömjöl, granbarr? Gula ärtor? Nähä. Men gurkmeja då? JA, det funkade!

Vilken tur.

Men man kan ju också börja i andra änden, och titta på hur man lagar mat utan akrylamid förstås. Fast då får man inte experimentera lika mycket kanske.

Ska du köpa en dator - varför inte ta två!

En till dig själv, och en till ett barn i u-land.

Projektet kallas "Give one, get one", och det är Amazon som lanserat denna idé. Ursprungligen togs lågprisdatorerna fram just för att bli ett alternativ för-u-länderna, att ha råd med att köpa till skolor etc. Men datorerna blev snabbt mycket populära i väst, och har hittills mest sålts där. Vilket det ju inte var tänkt. Så nu måste den som köper en sådan dator till sig själv också köpa en till, och den ska alltså gå till u-länderna.

I USA har det kostat ungefär 3000 kr för två datorer.

Vem är det som betalar sabbet?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på ett barndomsminne idag, men det kommer för mig lite då och då, samma minne. Det var när jag var i 11-12-årsåldern, jag åkte spårvagn och på skyltar läste man texten "När du skär sönder säten och förstör, vem är det då som får betala tror du? TÄNK EFTER!"

Jag må ha varit ett korkat och okunnigt barn, men jag visste faktiskt inte vem det var som betalade för sånt....? Kungen? Spårvagnschauffören? Det var hur som helst inte de som stod för sabbet som betalade reparationerna, så mycket visste jag.
Så jag satt där och betraktade sönderkarvade handtag, uppskurna säten med stoppningen upptittandes och de repade väggarna och rutorna. Och undrade och tänkte verkligen efter.

En anledning till varför jag kommer att tänka på detta är just det omfattande sabb som sker överallt även idag. Och i mycket större omfattning. Bara i den lilla kommunen där jag jobbar krossar de fönsterrutor på skolor och kommunhus för enorma belopp. Och här i stan där jag bor är det tio gånger värre. Och så tillkommer alla busskurer av glas som ligger i drivor varje söndag.

Undrar om dagens ungdomar är mera upplysta, och därmed vet om att det är deras egna mammor, pappor, grannar och andra släktingar som betalar för deras helgnöje...?
Och skiter högaktningsfullt i det, dessutom, eftersom de gärna fortsätter helg efter helg.

En familj vi känner fick en balkongruta krossad, men de fick reda på vem som gjort det och talade med grabben ifråga och med hans mamma också. Han fick veta hur himla ledsna de blivit, vilket problem det åsamkat dem, att ta loss hela balkongdörren åka till glasmästeriet med den, och vad det kostade etc. Men framför allt hur ledsna och besvikna och faktiskt också rädda de i familjen blivit över det. Grabben hade inte tänkt riktigt så långt förstås. Men efter det samtalet var han uppriktigt ångerfull och bad verkligen om ursäkt. Det blev ett bra slut på den historien.

Men vem talar om för ungdomarna ute på stan vilka effekter deras skadegörelse faktiskt har?

Historien om ett par jeans

På P 1:s Tendens handlade det idag om göteborgsföretaget Dem Collective, som tillverkar etiska miljövänliga kläder. Jag har följt företaget i några år nu, från det att de endast hade enkla vita och svarta t-shirts i sin kollektion till att de idag har ett mycket bredare utbud, en del i samverkan med designers.

Jag gillar deras hängivenhet, och att de gör allt så rätt och genomtänkt, de är verkligen duktiga! Hade förmånen att få lyssna på en av tjejerna bakom företaget, Karin, när hon höll föredrag på en CSR-konferens förra året. Tänk om alla de stora klädföretagen kunde ha samma transparens, samma nära samverkan med tillverkarna, samma engagemang och ansvarskänsla...

Nu lanseras även jeans till sortimentet hos Dem Collective (Visste ni förresten att DEM är förkortning för Don't Eat Macaroni?).

This is the story.

Ryan Air out of date

Fick ett mail från Ryan air, vilket inte är så ovanligt. Har man nån gång beställt biljett hos dem via nätet så ligger man i deras register, men det var inte det som var problemet nu.
Mailet gjorde reklam för en "Charity Calendar 2009", som alltså föreställer en massa lättklädda tjejer uppspetade på ett flygplan. Charity my ass... Den sortens välgörenhet betackar jag mig för.
Hur fel kan de vara... jag menar det är ju helt ute med den sortens kalendrar? Det är inget vanligt folk som vill ha, bara enstaka bilmekaniker och de kan väl inte vara Ryan Airs huvudsakliga kundgrupp...
Nej, Ryan Air, sorry. Nästa gång tänker jag mig för innan jag bokar en flygresa. Det finns andra flygbolag.

En julklapp i min smak

Årets julklapp har utsetts, läste jag i tidningen.

I år ska det vara En Upplevelse!

Nog för att det kan vara en upplevelse att öppna upp ett stort paket också ;-), men i det här fallet avses alltså något som kanske inte är i form av en pryl, utan något som ger minnen, välbefinnande och - ja, en upplevelse helt enkelt! Helst kanske något som kan upplevas tillsammans med andra också. (Jag hörde om en tjej som fick en spahelg helt och hållet för sig själv. Hon var nöjd, men jag skulle nog tycka det kändes ensamt, det vore det roligare att dela den med nån.)

Så - vad ska du ge bort för upplevelse i år? Ge gärna tips här!

Själv önskar jag mig för ovanlighetens skull en pryl, jag som annars inte brukar vara så intresserad av det. Men bara för att vara motvalls käring då... ;-)
En dykdator! Eller så ger jag bort en. Jag kan nöja mig med en dykresa också....

Goda nyheter!

En genomsnittlig dagstidning innehåller mer dåliga nyheter och elände än vad en normal människa kan klara av på en dag. Lätt hänt att man drabbas av depression eller i alla fall en uppgivenhet och kanske passivitet, eftersom man kan känna sig så maktlös.

Så mycket mer glädjande då när det kommer ut en bok som heter "Glädjerapporten - goda nyheter om vår värld".
I den berättar författaren Bosse Angelöw till exempel om miljöförbättringar, ökad jämställdhet, minskad analfabetism och färre krig. Det är lätt hänt att vi glömmer bort att det faktiskt görs framsteg, för så är det ju. Naturligtvis får vi inte glömma att fortsätta kämpa för att förbättra, men boken kanske kan vara till lite tröst och inspiration i just det arbetet.

Några exempel ur boken:
Intäkterna från försäljningen av Audrey Hepburns klänningar räckte till att finansiera 15 nya skolor för fattiga barn i Indien.

Kulturella aktiviteter har ett statistiskt samband med ökad livslängd.

Bhutan har totalförbjudit rökning som en del av landets plan för ökad nationell lycka.(!)

Goodbye dear friend

Hemma igen, genomförkyld efter en vecka i hällande regn på den italienska landsbygden, där jag travat runt på små ekologiska gårdar och smakat den mest himmelska balsamvinäger jag någonsin varit i närheten av....!

Här hemma har L varit god man och installerat stort minneskort i min gamla gamla dator vilket nu lett till att jag sitter och växlar mellan olika program och det går på DIREKTEN! Ni aaanar inte hur långsamt det var förut.

Äntligen ska jag börja bläddra igenom min gigantiska samling av foton, börja gallra och sortera, och leka med lite...

Kommer säkert visa upp något här kanske. Kan börja med en bild från Egypten. Sista morgonen innan vi for kom den här genomtrevliga vovven och tog adjö av oss, han hade varit vårt sällskap under flera kvällar när vi låg vid beduincaféet och betraktade stjärnhimlen.

Tack till H C Barregren som tipsade om bildbehandlingsprogrammet Picnik, det är ju jättekul och lättanvänt!

Second hand in third world

Har just läst det senaste faktafanzinet från Rättviseakademin, vilket är ett informationsprojekt för global solidaritet inom Kooperation Utan Gränser.

Det handlade om handeln med de kläder som vi skänker till insamlingar av olika slag. Det finns en hel del organisationer som tar hand om de kläder vi tröttnat på. Många tycker ju att det känns bra att kläderna kommer till nytta för någon annan, mindre bemedlad. Så har även jag gjort.

Men det finns en baksida. Eller flera dessvärre.
Ett av dem har jag själv sett.
Jag har haft förmånen att resa till Lettland rätt många gånger, både genom mitt arbete men också genom att vi har ett fadderbarn där som vi har besökt.

Genom olika lokala organisationer här hemma sker insamlingar av kläder som sedan fraktas över och delas ut till barn på skolor, på barnhem, till familjer via kommunernas sociala myndigheter osv. Jag har själv sett detta och kan intyga att många är väldigt glada för att få varma jackor till barnen när hösten närmar sig, eller en så gott som ny kappa till mor eller farmor.
Samtidigt kan jag inte glömma vad min egen mor har berättat för mig. När hon var liten var de så fattiga att de fick kläder från kommunen och någon gång från några släktingar. Hon minns tydligt känslan av dels glädjen att få dessa kläder, men samtidigt också mindervärdeskänslan, att inte vara som andra, att inte klara sig själv. Att vara fattig.

Och jag misstänker att den känslan nog finns hos många av de letter som får ta emot de avlagda kläder som vi från det rika Sverige skickar över.

Jag vill inte med det säga att det är fel att skänka kläder dit. Men detta har tyvärr en annan effekt också. I och med att inströmningen av begagnade kläder är så stor, riskerar en stor del av den inhemska produktionen att slås ut. Lettland har ju faktiskt haft en rätt stor andel produktion av kläder, jag har själv besökt flera syfabriker.

På senare år har väldigt många letter fått det bättre, så nu kan många köpa sina kläder själva. Men fortfarande sker en väldigt stor införsel av begagnade kläder till Lettland. Vi i Sverige köper ju enorma mängder kläder och byter ut våra garderober i en rasande takt. Så vi har väl en del att göra oss av med.

Många skänker också kläder till insamlingsorganisationer, som bland annat säljer kläderna på begagnatmarknader i till exempel Afrika. Många tror nog att kläderna skänks till fattiga afrikaner, men så är det inte, de köper dem alltså. Det är ju i alla fall billigare än att köpa nytt. Och det är ju bra att det handlas begagnat. Men även i detta fallet så leder det ju också till att nyproduktion får svårare att överleva. Bomullsodlare och sömmerskor får det allt svårare att överleva.

Så vad borde göras?
Ett tips är att sänka sin egen klädkonsumtion, och låta de klädköp man gör vara medvetna och etiska.
Och när du skänker kläder till någon organisation, fråga vad de gör med dem! Och hur vill de agera för att stödja fattiga länders självständiga utveckling?

Nya events på G

Jag undrar om jag ska bli eventmaker när jag blir stor...? Det är ju himla kul och om jag ändå jobbar med det stup i ett (ideellt än så länge)så kan jag ju undersöka om det vore nåt att utveckla vidare. Andra kan ju leva på det. Har jag hört.

Imorgon öppnar en ny utställning hos oss på Grammofon!

Pain and suffering and bullshit är titeln. Konstnären är en ung kille, Siemone Quest, och det är andra gången han ställer ut nånsin.

Han har en himla bra idé, nämligen att han ska flytta in med sin ateljé mitt i stora rummet i våra lokaler. Där ska han stå och måla sen under de kommande tre veckorna. Vartefter kommer det alltså upp helt nya tavlor på väggarna!

Låter som en skön grej, tycker jag, jag tänker mig att folk ska kunna slinka in och sätta sig i en soffa och bara titta på medan han målar, sitta och snacka lite och ta en fika.

På vernissagen imorgon kommer några av hans övriga konstnärliga vänner också att medverka. Kasper kommer spela och en poet kommer läsa lite av egna texter....

Jag gillar ju att inbilla mig att jag/vi upptäcker nya stjärnskott, både inom konst och musik, och den här killen Kasper, tror jag har potential..! Lyssna på honom, vad tycker ni?

Oljan och miljön

Inte för att jag är någon varm anhängare av McDonalds, men jag måste säga att jag uppskattar deras nya satsning på att återvinna all sin gamla frityrolja. Den kommer att bli till naturbiodiesel som sedan kommer användas för deras egna transporter.

Om de sedan kunde fatta ett beslut att inte använda palmolja till fritöserna, så vore jag väldigt nöjd. Man tror kanske att det inte är så noga med vilken sorts olja man använder till detta. Men - om jag berättar att just palmolja kommer från palmoljeträdet som växer i regnskogarna bland annat i Sydostasien, och att avverkningen av dessa träd utgör ett enormt stort hot mot regnskogarna. Så förstår man att det inte var någon bra idé med palmoljan.
McDonalds ligger tyvärr på minussidan när det gäller miljöpåverkan, bl a för det här med palmoljan men också för att man har köttdjuren på regnskogsmark.

Men men, hoppas de jobbar vidare med sin miljöanpassning. Så kanske även jag slinker in nån gång på haket, för at ta en veggieburger.

YES!

Äntligen - har amerikanarna valt en snygg karl till president!

Skämt åsido.

Detta historiska valresultat har verkligen lyst upp denna för övrigt så gråmulna dimmiga novemberdag.

Men jag skulle inte vilja byta med den mannen. Vilka förväntningar, vilket ansvar som vilar på hans axlar. Hu.

Intressant att se hur det hade gått om hela världen hade fått vara med och rösta. Kolla in här.

Nu ska jag fortsätta sätta guldkant på dagen med att gå och se o lyssna på Wildbirds & Peacedrums.

Turismens olika sidor

Turismen har sina sidor. Både bak och fram. Den skapar jobb åt många, som kanske inte hade haft någon försörjning annars. Turismen är den starkast växande branschen, som går om alla traditionella näringar.

Men den utnyttjar också människor. Eller "den", som om turismen var en egen person, som hittar på lite av varje. Som alltid, är det ju människor bakom alla beslut som tas. Människor som utnyttjar människor alltså.

Organisationen SwedWatch har nyligen uppmärksammat att hotell i Thailand byggs av underbetalda gästarbetare som varken får lön eller har arbetstider i enlighet med lagen.
Och det är ju inte bara där. Jag läste häromåret ett reportage från Dubai, där byggherrarna sannerligen har råd att betala folk lön, men icke. Gästarbetare från så långt bort som Indien och Sri Lanka bor i eländiga baracker, och har urusla löner samtidigt som de riskerar sina liv på svindlande höjder i de dubaiska byggena. Protesterar de får de fängelse för detta!

Vill du bli mer medveten och kanske försöka påverka rekommenderar jag ett besök på Schyst Resande där du får tips på vad du kan göra.

En ung egyptier vi träffade berättade att han skulle åka till Dubai och jobba om en månad. Vi ska hålla kontakten med honom och höra hur det går.

Välkommen till Europa?

Finns en hel del man går och tänker på så här efter resan till Egypten. Ett samtal som återkommit i mina tankar är det som vi hade med Ahmed, managern för dykverksamheten på stället. Han berättade att han varit flera gånger i Europa; i Frankrike, Tyskland, Holland och Italien å företagets vägnar. Men trots att han alltså rest till Europa i tjänsten, upplevde han att det blev allt svårare att komma in i EU. Det var en himla massa papper som skulle fyllas i och det tog lång tid att få besked från ambassader etc att få inresetillstånd.

Om han, med fast arbete, som företrädare för ett företag, och som talar fyra språk flytande, ändå upplever det så svårt att komma in i EU, så kan man förstå hur enormt svårt det är för andra, som vill arbeta här, som kanske inte kan språk så bra osv.

Vi lever verkligen bakom en barriär, vi i det rika Europa. Vi tror att vi kommer klara oss bra här och att det gäller att stänga de andra ute... Men om fyrtio år ska den arbetsföra delen av befolkningen försörja en enormt stor andel äldre. Den s k försörjningskvoten kommer då att vara 53 mot idag 26. Dvs idag försörjer 100 personer i arbetsför ålder 26 st äldre. Och den siffran ökar alltså till att 100 st ska försörja 53 st år 2060.

Vilka ska göra det? Hur löser vi den frågan?

Historien om grejer

Många vet inte mycket om hur maten på bordet egentligen har kommit till, och ännu färre känner till hur alla grejer vi köper har producerats.

Och det är väl inte meningen att vi ska veta det, vi ska bara okritiskt shoppa och få pengarna att rulla iväg snabbare och snabbare. Vilket väl inte gjorde så mycket om det inte var för att det har så många dåliga konsekvenser. Allt från hård exploatering av naturresurser och arbetskraft till miljöförstöring, utsläpp och sist men inte minst en mental utarmning av den konsumerande människan.

På Story of Stuff beskriver Annie Leonard hur hela kedjan går till, från ax till limpa, och de konsekvenser som det leder till för miljö, natur, människa...

Kan tyckas simplifierat men ibland måste man förenkla för att åskådliggöra det komplicerade.

Ta dig 20 minuter och titta på den animerade filmen, den ger rätt många aha-upplevelser och kan förhoppningsvis inspirera till att bidra till en utveckling åt rätt håll.

Hemma igen

Så var man tillbaka igen i höstmörkret. 2 plusgrader och snöglopp....

Vilken underbar vecka det varit där nere i Marsa Shagra, Egypten. Min dykning har verkligen fått sig ett uppsving, och nu är jag mer biten än någonsin!
Varför bor jag i ett kallt land, jag som är så frusen?

Om man kunde få dyka igen snart...

Vistelsen på Ecolodge Marsa Shagra bestod dock inte bara av fantastiska dyk, det var en förmån och en glädje att bli bekant med många av dem som jobbade där också. Det var dock inte alla som tog den chansen märkte man, en hel del ingick i rätt stora sällskap som enbart höll sig till sig själva.

När vi i vår familj är ute och reser söker vi alltid möjligheter att lära känna landet och dess invånare, så man slår sig i slang med alla man träffar. Tyvärr kan man se turister kan vara rent otrevliga och nedlåtande mot de människor som jobbar för att göra besökarnas vistelse så bra som möjligt. Det såg vi i och för sig inte så mycket av här nu, men t ex i Thailand var det påtagligt på sina ställen.

Något som påverkade vårt val att resa just till denna anläggning var dess inställning till miljön, och deras aktiva arbete att skydda reven i Röda Havet.
Annars var miljömedvetenheten inte särskilt påtaglig i Egypten, även om dess regering lär ska ha ett program för att komma tillrätta med t ex nedskräpningen. Det var helt sanslöst så mycket sopor som låg slängt i öknen längs med vägarna! Drivor och åter drivor.

"Vårt" ställe skiljde sig också mycket från vanliga turistanläggningar just genom sin opretentiöshet; det var ett ställe att bo och äta och dyka på. Det fanns inget annat, inget discodunk, inga plastiga miljöer, ingen pool. Bara havet, restaurangen, boendet och så naturligtvis alla dessa vänliga trevliga människor som jobbade där; Ahmed, Gama, Mohammed, Roberto, Enya, Mido...med flera med flera.

Visar en bild på en dugong, eller sjöko, som de kallas. Lustigt nog är det bara hannarna som går in i vikarna och betar. Var honorna gör vet man inte. Vi hade ynnesten att få se en. Vilket djur!

I plurret!

Från och med nu och en vecka framåt hittar ni mig här.

Tyck inte synd om mig... ;-)

Jobba tillsammans ger mer

I Brooklyn, New York, finns ett livsmedelskooperativ som sköts till största delen av medlemmarna. På Park Slope Food Coop jobbar man minst 4 timmar i månaden och då får man som medlem i kooperativet handla i butiken, som satsar mycket på att skaffa in ekologiska och närproducerade produkter. Förutom detta har verksamheten en social funktion också, och har blivit så populär att man inte kan ta in nya medlemmar längre.

Idén med kooperativ är mycket sympatisk, tycker jag. När vår dotter var liten gick hon på ett kooperativt dagis, vilket innebar att vi föräldrar jobbade där 2 dagar/månad. Det var en förmån att få ha det så, man fick dela sitt barns vardag på ett helt annat sätt, och man lärde känna de andra barnen mycket mer och deras föräldrar med. Vi har fortfarande bra kontakt med flera av dem, fastän våra "ungar" är i övre tonåren nu.

Dagens kooperativa butiker innebär ju inte att man jobbar i dem, bara att man blir medlem, och det kan man ju bli i vilken butikskedja som helst nu för tiden. Ja, det är ju återbäring förstås, men det kan man ju säga att man får lite varstans, om man blir "trogen" medlem.
Ute på landsbygden förekommer det dock att man går samman och bildar kooperativ för att rädda en nedläggningshotad lanthandel. Då brukar det inkludera att man också jobbar i butiken.
Jag skulle nog kunna tänka mig att jobba i min kvartersbutik, om det krävdes för att få ha den kvar. Jag brukar "smygarbeta" lite, när jag ser att grejer ramlat ner från hyllan, eller hamnat i oordning. Det kliar i fingrarna att få vattna blommorna också på vägen ut, för de ser ofta så torra och ledsna ut. Jag får väl föreslå att de ställer fram en vattenkanna bredvid blommorna, så kan jag spara en hel del pengar åt butiken!

Hon som räddade världen

Namnet jag valde till den här bloggen, alltså "Hon som räddade världen", är jag ganska nöjd med.
Det säger något om mig som person, hoppas jag, samtidigt som det är så laddat med en massa förväntningar, och skapar bilder hos mottagaren, som läser den.
På ett sätt sammanfattar min bloggtitel mina önskningar samtidigt som den givetvis är en fullkomlig omöjlighet i sig.
De allra flesta av mina läsare förstår ju ironin i den också (har dock förekommit en och annan som vill ta den bokstavligt), men som sagt, de flesta inser komplexiteten. Komplicerat nog för hela nationer att greppa.
Det är många tillsammans som kan "rädda världen". Å andra sidan, världen kommer nog att överleva. Det är människorna som behöver räddas.

Men jag tänker försöka bidra med mitt strå, på mitt sätt. Jag hoppas och tror att de flesta gör något de med.

Boken "100 sätt att rädda världen" har fått mycket uppmärksamhet och publicitet. Jag har inte hunnit skaffa den än, men har läst om den, och utdrag ur den som citerats lite här och var. Den lär ska vara skriven på ett inspirerande sätt som gör det lättare för den som inte riktigt vet var man ska börja, för att bli lite mer miljösmart.
Jag måste givetvis läsa den, inte tu tal om den saken. Med en sån bloggtitel som jag har vore det konstigt annars!

Vad var det jag sa!?

Den 29 februari skrev jag ett inlägg om ett band som jag tycker är så bra. De var helt okända då, men hade en myspace-sida ute. Social Services heter de, och består av Lucy och Emma från Glasgow och Martin från Norrköping.
Jag älskar deras mix av konsumtionskritiska, snygga och underfundiga låtar. De har även gjort några skitsnygga covers, lyssna t ex på "You are my sunshine". Helt underbar...

Jag kunde slå mig i backen på att de skulle "bli nåt", och nu ikväll sitter jag och lyssnar på radions P3 där Emma och Lucy intervjuas, med anledning av att gruppens skiva släpptes i måndags! Så kul!

Som kuriosa kan nämnas att vi har ett hemtillverkat soffbord vars ben en gång har suttit på en gammalt piano, som tillhört Martins föräldrar. Så sällsamt kan ödet sammanföra ens vägar....
Undrar vad det betyder...? Kanske att vi kommer att köpa deras skiva..?

Vem är fattig?

Idag är det Blog Action Day, och temat för detta är fattigdomsbekämpning.

Fattigdom är ett relativt begrepp, om man vill. Man kan ha allt materiellt man kan önska sig, och ändå vara fattig. På lycka, kärlek, vänner, lust, vilja, mod....

Men vanligen menar vi väl med fattig att inte ha tillräckligt med mat för dagen, tak över huvudet, kläder på kroppen, möjlighet till skola, utbildning, vård osv.

Det finns olika uppfattningar om vad som ska göras för att utrota fattigdomen. En del menar att det ska lösas av samhället, som ska skapa trygghetssystem, arbeten osv. Andra framhåller individens egna möjligheter att skapa sin försörjning, t ex genom att starta en egen rörelse, som mikroföretag med mikrolån och dyl.

Jag tror dock att det är svårt för individer att skapa något varaktigt alldeles på egen hand, om det inte finns ett grundsystem i samhället, som ser till att demokratiska mänskliga rättigheter tillgodoses, att det finns skola som är öppen och fri för alla, att det finns möjlighet till vård för var och en som behöver det. Och så vidare.


Hur ser du på fattigdom? Vad kan göras för att bekämpa fattigdomen i världen? Skriv en kommentar med dina synpunkter!

Vandrar vidare

Jag har hållit på att sälja ekologiska rättvisetillverkade kläder och skor i liten skala genom mitt lilla företag Juste a'Fair nu i ett par år. Bara på "fritiden", dvs kvällar och helger. Öppnat för kunder när som helst egentligen, så där på begäran.

Varit med på mässor och bidragit (förhoppningsvis) till att folk fått upp ögonen för hur det står till med sko- och klädtillverkningen i världen, hur mycket den skitar ner och hur människor utnyttjas för att vi ska kunna köpa billiga kläder. Och kanske har jag genom att visa upp några exempel på schysst tillverkade kläder fått några att tänka till lite kring sin konsumtion.

Jag hoppas det, och jag tror det.

Nu känner jag dock att jag börjar närma mig slutet på den "epoken", dvs som kläd & skoförsäljare.... Det har varit enormt lärorikt, och intressant. Har träffat så mycket trevliga människor! Det har lett till en utveckling som jag tror inte skulle ha skett annars.

Men det börjar bli dags att gå vidare. Så jag säljer av med det som är kvar av lagret nu. Sedan ska jag satsa på andra bitar inom ramen för mitt företag.

Beställde visitkort häromdagen. Visste inte riktigt vad jag skulle skriva på det, vad gäller verksamhet, och så flög det bara upp i skallen: "Partner in CSR". Perfekt, Det är ju det jag kan.

Det kör vi vidare på.

Vad gör du med ditt överflöd?

I DN idag skriver Johan Croneman i en krönika om fenomenet Välgörenhetsgalor på TV. Han menar att det ger en ganska dålig smak i munnen att man lockar med en massa priser, konsumtionsvaror, bilar, resor etc för att förmå folk att skänka pengar till fattiga människor, som kanske bor i de länder den vunna resan går till....
Han belyser även med flera andra exempel hur knepigt det kan vara att förhålla sig till "välgörenhet".

Och ställer den berättigade frågan "Hur delar man med sig av sitt orättmätiga överflöd?"

Själv är jag synnerligen allergisk mot TV-galor, vara vilka det vara månde. Men jag är kluven i det här fallet, det erkänner jag. Får TV-välgörenhetsgalorna folk att skänka pengar, så må det vara berättigat. Även om massor av de insamlade pengarna måste gå till själva arrangemanget, löner till dyra programledare och artister, inköp av bilar, resor och allt vad det är?

Själv väljer jag autogiro till Rädda Barnen, Amnesty, Greenpeace, you name it... Har fadderbarn i Lettland. Och kan fortfarande tycka att jag gör för lite... Vi har ju fortfarande pengar över...

Hur tycker du att vi bäst delar med oss av vårt orättmätiga överflöd?

Vi ses i Salongen

På tisdag ska jag vara med på en Fairtrade Fokus-aktivitet på Stadsbiblioteket, i Salongen.

Jag ska ha ett säljbord med mina schyssta ekologiska kängor och tröjor.

Har inte hunnit tänka något särskilt på hur jag skulle göra med det, men så fick jag en idé! Jag har rivit långa remsor av sånt där gråbrunt golvpapper, och så ska de hänga över bordet och ner framför och på pappersremsorna har jag skrivit vad det är jag har, alltså produkterna, och priser och att de är fairtrade och ekologiska. Det blir nog bra. Enkelt och bra.

Övrigt som händer vi det här tillfället är att Littlemarbles spelar ,de är ju bra söta de små yrhättorna! Så blir det tipspromenad, minföredrag och provsmakningar. Kom dit vet jag!

Tisdag 14 oktober kl 13.00 - 15.00. Be there!!!!

Damer för livet

Jag är med i en Damklubb.
Nej, det vill jag inte berätta om.

Jo ,varför inte förresten? Varför har jag så svårt att berätta om Damklubben? Den är något av det bästa jag vet. Sex kvinnor som delar med sig av allt, inifrån och ut. Vi ger aldrig upp, fastän det är så svårt nuförtiden att hitta tider då vi alla kan träffas. Vi är så olika allihopa, men det finns en tillit mellan oss, som är så stark att vi aldrig kan lämna varandra.
Några av oss umgås inte alls med varandra utanför Damklubben, medan en del gör det, mer eller mindre regelbundet.
Många andra har tjejträffar. Det föll oss aldrig in att kalla det att vi skulle ha tjejträff, när vi började med detta. Det var Damklubben, från första start. Det tog rätt lång tid att värka fram ett bra namn, för det måste man ju ha. Efter mycket vridande och vändande på ord kändes det som om just Damklubb var det rätta ordvalet. Självklart för att vi var (och är) långt ifrån några damer.

Vi har ritualer såklart. Dem ska jag inte berätta om, det är uteslutet, men det är viktigt att ändå klargöra att det finns ritualer. Ett skäl är för att påminna oss om de (förmodat) fåniga ritualer som vissa herrklubbar ägnar sig åt, dels för att ritualer ändå skapar en sammanhållning och en gemenskap som håller över tid. Man kan aldrig ta in någon annan i Damklubben. Den är och förblir de sex.

Förutom att träffas, äta, dricka vin och samtala på liv och död, har vi aktiviteter för oss. Ibland. Vi har gjort dödsmasker, tagit änglamassage, frusit i utkylda hus i skogen, druckit kaffe hos gamle greven på Herrborum. Men det mesta har vi framför oss. Stadshotellet i Katrineholm väntar fortfarande, liksom Le Salon i Versailles.

Vi ska fotografera oss snart. Ett gruppfoto à la A Hard Days Night; svartvitt med starka kontraster mellan ljus å ena sidan och mörka skuggor på andra.
Det kommer bli fint.

Sagolik morgon

Tänk att komma till jobbet en vanlig morgon i oktober, och allt ser helt förvandlat ut! Till en sagovärld insvept i dimsjok som sakta svävar runt och upplöses i det stigande solljuset.




Men inomhus såg allt ut som vanligt.

Fotboll och CSR

Fotboll och socialt ansvarstagande - det är kanske inte det första kopplingen man gör.

Men precis som företagen nu har insett värdet i att visa upp hur man tar etiska och miljömässiga hänsyn i produktionsleden men även i närmiljön här hemma, så har ett visst uppvaknande skett i fotbollsvärlden.
Djurgården och Hammarby är de som utmärker sig i Sverige, medan Chelsea var först ut på plan med en rapport om sitt CSR-arbete.
Hammarby satsar för fullt på att stötta UNICEF, medan Djurgården bygger på sin Djurgårdsanda.

Men inte hos någon av dessa har jag sett att de har valt att enbart använda Rättvisemärkta fotbollar. Det är konstigt tycker jag. Det borde nästan vara det första en fotbollsklubb skulle satsa på, om man vill ägna sig åt CSR-frågor.

Nu väntar jag bara på att IFK Norrköping ska dra sitt strå till stacken. En Rättvisemärkt fotboll kanske kunde få laget att äntligen vinna!!

För nån jäkla rättvisa måste det väl ändå vara här i världen. Så mycket som vi pekingbor satsar och stöttar och hoppas på att de ska lyckas....

Fairtrade i fokus

Under denna vecka och nästa vecka äger Fair Trade Fokus rum över hela landet. Det är en satsning som föreningen Rättvisemärkt står bakom, och syftar till att få fler att upptäcka vad Rättvisemärkt innebär.
Här i Norrköping är det massor av bra aktiviteter som kommer hända under de här veckorna.
Här är några axplock:
Filmer som visas på Gjuteriet hur det går till när t ex leksaker, sjukhusmaterial eller rosor produceras. Hur det kan gå till i "vanlig" tillverkning (läs: där profit sätts före människors väl och ve) och hur det i stället blir när en annan ordning införs, där människan och miljön sätt i fokus.
Kenyanska rosproducenter besöker ett köpcenter och berättar, visar upp danser och bjuder på kaffe och choklad.
Köksbordssamtal med kommunalrådet om vad Fairtrade City innebär.

Och mycket mera. Se hela kalendariet för de här två veckorna på Norrköpings kommuns hemsida.

Schyssta handdukar

Visste ni att Jysk säljer ekologiska och rättvisemärkta produkter? Jag blev glatt överraskad att se detta när jag var inne där för ett par veckor sedan. Skulle köpa sittdynor till en teaterföreställning, och fick av en händelse syn på det grönblå Rättvisemärket vid några hyllor med handdukar.

Så här skriver Jysk själva om vad det innebär:
"Bomullen till handdukarna kommer från tre kooperativ i Mali. Rättvisemärkt garanterar odlarna ett skäligt minimipris om 0,36 Euro per kilo samt en Fairtrade-bonus om 0,05 Euro per kilo.

Minimipriset skall täcka produktions- och levnadsomkostnader, medan premien är tänkt att användas för social utveckling. Ofta används premien till att köpa skolböcker och uniformer, förbättra infrastruktur som vägar och byggnader, mikrokrediter eller annat som odlarna vill satsa på."

Som vi faktiskt hade behov att några nya handdukar, slog jag till på fyra stycken i den behändiga kulören grått.

Bilder i vardagen

Jag älskar att fotografera. Jag gör det nästan jämt, var jag än går. Problemet är bara att jag sällan har kameran med mig. Bilderna får vara i huvet, i bästa fall.


Hemma är det lättare att fota. Hemmamiljön är ju där den är - i närheten alltså. Bara att ut och knäppa.

Som cyklar i oktoberljus.

Är det slumpen som styr eller?

Nån som kommer ihåg boken Den nionde insikten? Jag minns inte så mycket själv av själva handlingen, men essensen gick väl ut på att saker och ting kommer till oss genom nån slags högre makt, eller slump...

Jag har inte tänkt så mycket på det där sen jag läste boken, och det är ju ett antal år sedan. Mitten av 90-talet om jag minns rätt.
Men det är bra märkligt hur ofta det faktiskt händer, att saker och händelser kommer till en, och att de hänger ihop, följer helt logiskt i varandra... Hur kan det bli så?

Det spelar ingen roll varför eller hur det kommer sig - jag är bara glad att det är så. Bekvämt om inte annat.

Ett exempel på detta är en idé som jag har jobbat med sen förra vintern, och som genom en rad slumpmässiga sammanträffanden förts framåt, vilket har gjort att idén klarnat mer och mer i konturerna.

I början av veckan var jag så på en konferens. Jag hade egentligen inte tid att åka på den, men något bara sade mig att jag borde göra det. Och så himla mycket det gav!

Jag träffade människor som kunde (utan att veta om det) hjälpa mig att utveckla ytterligare en dimension på den här projektidén som jag har. Och nu sitter jag här med i princip ett färdigt projekt, som kan bli hur bra som helst. Det ena sidan handlar om turism/besöksnäring, den andra handlar om integration/jämställdhet/personlig utveckling.

Ska bara hitta några timmar till på dygnet så ska jag skriva ner alltihopa också.

Övergivna platser

Jag tror de flesta människor berörs av gamla övergivna förfallna platser. En del tycker det är otäckt, skrämmande och vill därifrån fortast möjligt. Andra fylls av nostalgi och gamla minnen och kan gå runt i evighet och prata om hur det var här och där, och återge fragment av minnen som kommer åter.

Sen har vi sådana som är helt sålda på detta, och dit hör till exempel Jan Jörnmark.

Han är ekonomihistoriker som har lyckats förena detta med ett intresse för internationell företagsamhet och globalisering. Resultatet kan ses på hans hemsida, där han visar upp alla de platser han dokumenterat med sin kamera, alltifrån Jurmala utanför Riga (där jag själv tagit massor med bilder på gamla förfallna spökhotell) till Gusum, en liten avfolkningsby en gång vida känt för sitt bruk.

Två böcker har det också resulterat i. Hans bilder är så himla vackra, och återger verkligen den där känslan av både lugn och stillsamhet, samtidigt med en pirrande oro över vad ska man hitta i nästa rum, om hörnet?

En viktig dokumentation över det som en gång varit, och alla de drömmar som de representerar.

Vad kommer vara kvar av våra egna hus om hundra år? Huset du bor i? Som ditt jobb ligger i? Skolan du går i? Och så vidare... Intressant att fundera på.



Bilden har jag tagit i Jurmala, utanför Riga. Ett övergivet gammalt hotell. Man kan höra svag musik tona ut när man går förbi....

Blott en dag

Man laddar så länge, man förbereder och planerar, man ordnar och fixar, och försöker tänka på alla detaljer som gör att helheten ska bli bra. Och så blir det Kulturnattendagen, och allt går i racerfart och vips så är klockan halvtre på natten och man fattar inte var hela dagen tog vägen.

Och alla människor som kommit och gått hela tiden, och alla man hunnit heja på och krama om och snabbt växla några ord med och iväg igen, hela tiden tänka på vad som ska på snart, fixa och ordna så allt flyter på.

Och folk bara njuter och trivs och har det så roligt och bra. Och alla nya bekantskaper man gjort också, så himla trevliga människor det finns, tänk om man kunde få ha dem alla hemma på middag en och en eller tre och tre, för jämnan, få prata mer med alla dessa kloka trevliga fina mänskor... Och det får jag nog vartefter, nu måste allt bara sjunka in och smältas ett tag.

Det konstiga är att efter en sån här stor grej, som det är att rådda ett sånt jättearrangemang - vi hade minst 1500 pers under hela den här dan - så vad känner man? Man kunde tro att man skulle vara så lycklig, efter alla fina berömmande ord, all fantastisk respons, all glädje man varit med och skapat. Och så känner man sig bara tom. Och lite vemodig och ledsen.

Janne sa nånting klokt när vi åkte hem i natten: det är precis det här Karin Boye skriver om, det är inte målet utan resan som är mödan värd. Precis så är det. Det kan även handla om hur det är att skapa en bild, ett konstverk, vad som helst. Det är skapandets glädje som är störst.

Väljer en enda bild av alla de arrangemang vi hade: teatersport framförd av min söta duktiga A och vänner.

Kul med kulturnatt

Imorgon är det Kulturnatten här i Norrköping. Den dag - och natt - som folk går man ur huse, och verkligen har det underbart och njuuuter av allt fantastiskt som erbjuds. Både på de etablerade kulturinstitutionerna likväl som hos små hål i väggen som man knappt vet om att de finns övriga året. Men Kulturnatten blommar vi alla upp, och hos oss på Grammofon kommer det vara fullt ös!
Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vi har det mest kompletta utbudet och definitivt som sträcker sig längst över tid också - från klockan 11 på förmiddan när vi slår upp portarna, tills nånstans runt midnatt när vi kanske börjar runda av.

Jag ska inte rabbla upp allt som vi kommer bjuda på imorgon - det kan ni hitta på vår hemsida - men några axplock.

Föreningens största band (jag tror de är uppåt tretton som mest) är Tree Full of People. Den här videon är helt underbar - tänk vad de kunde festa förr i världen!

Sen måste ni se Ralph också! Det här är ett exklusivt tillfälle som ges att se detta mytomspunna band. Missa det inte!

Kulturell peepshow bjuder som vanligt på helt oväntade upplevelser - var beredd på det mesta!

Nu måste jag tänka på refrängen.... Det är en dag imorgon också.... :-)

Vi i Villa räddar också världen!

Som boende i egen kåk får man tidningen Vi i Villa, en reklamfinansierad tidning mestadels full med annonser men också en del läsvärt inklämt mellan dessa.

Härom månaden lackade jag till när chefredaktören skröt i ledaren om hur länge han stod och njöt i duschen. Så jag mailade till honom och sade att jag tyckte det var dåligt, han borde väl försöka vara ett föredöme, och om han inte kan avstå från sina långduschar kunde han i alla fall avstå från att skriva om dem.

Nu kommer som ett brev på posten Vi i Villas nya satsning - nu ska de bli miljövänliga och har anlitat författaren till "100 sätt att rädda världen", Johan Tell, som sin nya krönikör.

Vackert så. Men jag känner mig lite tveksam till hans första krönika där han menar att man kan flyga 200 gånger till Thailand mot att man bygger ett fyravåningshus i trä istället för i betong.

Nu är det väl inte så många som bygger sådana hus i och för sig - men hela grejen var väl att vi måste lägga om vår livsstil rätt radikalt? Inte bara byta ett agerande mot ett annat? Det är ju inte ett status quo av nuläget vi ska hålla - det måste minskas ordentligt på utsläpp och resursförbrukning av alla de slag.

Nå, ska bli intressant att följa hans krönika.