Dags att leva

Apropå studenter. Läste i tidningen häromdagen "fem frågor" ni vet fem personer på stan som svarar på en fråga. I det här fallet var frågan "Har du fått något sommarjobb?".
Av fem ungdomar hade tre faktiskt fått det, en av dem till och med tre stycken jobb! En hade inte fått något sommarjobb och var ledsen för det. Den femte svarade frankt att nej det blev inget med det och sommarlovet skulle tillbringas med att sova.

Vad är det som gör att en del människor helt enkelt inte får den där drivkraften som vissa får i övermått? Som bara nöjer sig med att sova eller softa bort livet.
Det kan skilja sig åt till och med i syskonskaror, så det är inte så enkelt som att säga att det handlar om föräldrar, sociala arvet eller liknande.

Jag skulle vilja säga till alla er som nyss gått ut gymnasiet och inte vet vad ni ska göra nu. Ta de där pengarna du fick i studentpresent, åk till Oslo, det finns massor med jobb i Norge, man tjänar jättemycket pengar jämfört med här.
Eller stick ut i Europa, lev på baguett och vatten, bo på hostel, du hittar extraknäck överallt i de stora städerna, hanka dig fram!
Det ger så enormt mycket för självkänslan, och du lär dig språk, får nya vänner, erfarenheter, kommer hem med något att skriva i den där CV:n du måste skriva sen på jobbsökarkursen.

Herregud, ut med dig! Ligg inte bara där och såsa!
Du har ett liv som väntar!


.....

Ett liv till ända

Då var det över. Men vi har fina minnen kvar.

Hon var den bästa svärmor man kunde ha.

Ett liv

Det är en tid av känslor. Den här tiden på året gör mig alltid lite sorgsen. Kan inte se blommor utan att tänka på hur snabbt de blommar över.
Och just i år upplever jag det extra tydligt hur kort tid allting har på sig att blomstra.

Å ena sidan har vi studenterna. De är så vackra allihop, där de lyser av lycka och förväntan. De lever så mitt i nuet, åtminstone just den där dagen då de springer ut och allt ligger framför dem. Om de bara förstod det.

Och å andra sidan har vi den som levat ett långt liv och som nu ligger på sitt yttersta. I försommarkvällen sitter jag och håller hennes hand där de blåa ådrorna avtecknar sig under det tunna rynkiga skinnet. Jag lyssnar på hennes andetag, hon kämpar för varje nypa luft, det väser i luftrören.

Vi kan inget göra mer än vänta.

The future's so bright....

GiG avlöpte väl, trots den svala sommarkvällen! Det var fullsatt runt borden, och folk värmde sig med filar om benen och latte eller cappucino eller t om en god paj eller morotskaka. Lotta och Lana är ju så duktiga sångerskor, väldigt rutinerade och bjöd förstås på ett pärlband av fina låtar. Så det står redan klart, GiG kommer bli det nya myshaket i Norrköping i sommar!


Idag har jag för övrigt varit del av en folkrörelse - studentrörelsen! Det började redan vid lunchtid, när jag styrde stegen mot närmaste blomsteraffär. Alla andra var visst också på väg dit, och blomsterkvastar inhandlades med vilken man sedan begav sig till närmaste gymnasieskola. Det kändes som om alla gjorde samam sak, det var bara studenten allt handlade om idag överallt.
Först var jag på Film & Musikgymnasiet och firade av bästa väninnans äldsta dotter. Sedan på De Geer där dotterns pojkvän sprang ut. Studentskiva ikväll och nu är man rätt trött.

I feel pretty good

Idag var jag på en riktigt häftig föreläsning med Jonathan Harris, en ung kille från Vermont, USA, som bl a har föreläst på TED, World Economic Forum, Google samt några skogshippiesamlingar också...

Han har skapat sajten We feel fine. Den scannar av alla bloggar världen över (som skriver på engelska då) som innehåller orden "I feel" eller "I am feeling" och sammanställer dem på ett väldigt spännande sätt och gör statistik av det. Man kan följaktligen se hur många som känner en viss typ av känsla under de senaste timmarna.

Tanken med detta experiment är att kartlägga hur mänskliga känslor utvecklas och förändras.
En iakttagelse som han gjort t ex, är att graden av lycka minskat under åren som sajten funnits. Detta beror inte på att människor blivit mindre lyckliga, utan att användarna blivit äldre. Från början var det mest användare runt 20-25 år som bloggade, och i den åldern tenderar man att ha starka känslor.
Men nu är det mer folk uppåt 30-40 osv och vi människor tenderar tydligen att inte känna lika stark lycka när vi blir äldre, utan uttrycker känslor mer i termer av nöjdhet och dylikt.

Jag vet inte om det är så?

Kanske inte för mig i alla fall. Man hade väldigt starka känslor när man var yngre, men det var tyvärr inte så mycket av lycka, utan mera av en önskan att komma iväg, uppleva någonting, fly.... Att det fanns en annan värld, där man skulle kunna uppleva lycka, om man bara kom dit.

Anyway. Det var, om inte lycka, så i alla fall väldigt häftigt att ha varit där och sett och hört Jonathans presentation. Och nu kommer min blogg att vara med i We Feel Fine....

:-)

Ja och så var det nåt nytt igen

Så var den dagen passerad. 18-årsdagen. Inte min då, men A:s.

Vi hade ett härligt kalas, med massor av släkt och vänner.

En del vänner som vi träffade mycket oftare förr, när barnen var små. Det är lite egendomligt att se dem igen, och barn som man tycker fortfarande skulle vara 6-7 år nu plötsligt är 10, 12, eller ännu äldre.

Själv har man ju inte åldrats en dag. Såklart.

Faktiskt vill jag påstå att i vissa avseenden har jag faktiskt föryngrats rejält. Ett område är musiken. Jag har blivit riktigt bra på att nosa rätt på ny musik, och det är faktiskt en stor skillnad mot förr. När jag under åratal bara lyssnade på Van Morrison. Och Beatles.
Det blev lite långrandigt till slut.


A fick en skiva med Bat for Lashes. Skitbra! Jag hörde dem första gången för mer än ett halvår sen. Vill jag bara upplysningsvis tala om.

En stad med många ansikten

Har tillbringat några dagar i Malmö. Imorgon ska jag till Turning Torso.
Det är konferens för alla såna som jobbar med sånt som jag jobbar med. Man träffar kollegor. Äter god mat. Får lyssna på intressanta föreläsare.
Dagens behållning var i följande ordning:
Malmö stads stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson - vilken klok och rolig man! Om han får råda kommer Malmö utvecklas bra i fortsättningen.
Pontus Bodelsson, VD för Nationalencyklopedin. Vansinningt rolig och smart kille! Han måste ha läst hela setet...!
Adde Malmberg toppade åtminstone vad gäller det humoristiska.
Dagen har avslutats med middag på Rådhuset och högklassig underhållning.

Vi har pratat om Rosengård. Vad som händer där.

Varför åker vi inte dit? Får veta vad de gör där. Det måste ju rimligtvis pågå en massa bra saker där också. Positiva insatser, verksamheter etc.
Kravallerna är begränsade till ett kvarter ungefär.
Men via media får vi övriga i landet bilden av att halva Malmö står i brand.

Riktigt så var det ju inte.

Men det är segregerat i staden. Det är det. Det finns folk som aldrig nånsin möts här, fast de lever i samma stad.

Det är alltför stora klyftor.

Glöm aldrig skolbarnen som begravdes i de usla skolbyggena!

Den kinesiske konstnären Ai Weiwei har ett upprop på sin hemsida: "Glöm aldrig skolbarnen som begravdes i de usla skolbyggena!"
Det har nu gått ett år sedan jordbävningen i Sichuan ägde rum, då väldigt människor dog, bland annat många skolbarn.

På svenska ambassadens i Peking hemsida står det över huvud inte taget någon siffra på hur många som dog, bara "ett stort antal".

Däremot på Wikipedia nämns siffran 68516 st.

Ai Weiwei samlar in namnen på alla skolbarn som dog, på sin populära blogg. Myndigheterna raderar och censurerar, men han lägger ut det igen.

Är det inte ofattbart. Att myndigheterna utan att skämmas ett dugg försöker utradera minnet av alla dessa barn, genom att censurera och radera deras namn...!

Men han laddar oförtröttligt upp dem igen, om och om igen.

En sann hjälte.

Mer än vad man kan säga om kinesiska myndigheter.


...

Det händer saker....

Jag har en vän som jag knappt har träffat. Ändå känns det som om vi känner varann en del. Vi tycks ha liknande musiksmak, gillar liknande filmer... Sånt säger en hel del.

Vi har hittills ägnat det mesta av vår bekantskap åt att byta filmer med varandra. När jag är i stan han bor i lägger jag en film på nåt ställe dit han får åka och hämta. Och när han sen kommer hit till min stad får jag tillbaka filmen på nåt sätt.

Lite kul, vi har som en hemlig filmklubb.... :-)

Men igår kväll träffades vi IRL också, när han dök upp med sambo på vår livespelningskväll på Grammofon. En trevlig överraskning!

Det är så himla roligt att få nya bekanta. Jag önskar att jag kunde få ägna mina dagar åt att umgås med såna schyssta människor.

Men kanske det kommer att bli förändring så småningom. Kanske jag kommer kunna förverkliga min stora fantastiska idé, som jag har jobbat med under hela vintern och våren....

Jag jobbar på det....

Nu grönskar det....

Våren slog till med full kraft.

Och helt plötsligt var tankarna överallt utom hos den lilla bloggen, som likt ett försummat barn snyftar övergivet i ett hörn av källarrummet.

Men jag har inte glömt dig, min kära lilla baby.

Men lite får du nog försöka klara dig själv. Mamma håller på att pyssla i trädgården, planerar konstutställningar, bokar artister till Norrköpings bästa musiksommar och så....

Här - titta så fint det är ute!


....

Vad ska vi göra?

Det är så lätt att lura sig själv... Att tro att allt är nog rätt okej ändå. Årstiderna uppför sig ju hyggligt normalt. Nu kommer våren och sommaren. Koppla av.

Det är kanske inte så farligt ändå...

Och vad kan lilla jag göra. Egentligen.

Kolla på den här lilla filmsnutten.

It makes you think....

Kul med Pride i Peking

Vi har Pride-festival på Grammofon den här helgen. Den första i stadens historia faktiskt - känns kul att vi är med och gör den!
Igår var det invigning, och en av de som talade berättade en historia som hon nyligen varit med om. Hon var på semesterresa i Asien där hon mötte några andra svenskar. När hon berättade att hon var gay fick hon till svar : "Ja, det är helt okej med mej".

Hon berättade om hur kränkt hon kände sig av detta, att bli "okejad" för att man är den man är. Jag tror nog att det inte var illa ment av den som sade det, men jag försökte sen tänka mig in i hur det skulle vara att få den kommentaren.

Jag: Jag är kattägare. Svar: Ja, det är helt okej med mej.
Eller
Jag: Jag äter inte kött. Svar: Ja, det är helt okej med mej.
Eller
Jag: Jag är heterosexuell. Svar: Ja, det är helt okej med mej.
Eller
Jag: Jag tänker rösta i EU-valet. Svar: Ja, det är helt okej med mej.


Näää. Det går nog inte att jämföra känns det som.

Ett annat liv

Den senaste veckan har jag tillbringat vid och i Röda havet, mest i faktiskt, eftersom jag varit och dykt där. Det är ett underbart ställe, inte bara för dykningen som är en av de bästa som går att finna, men också för alla dessa härliga människor som jobbar där. Vad glad man blir när man kommer tillbaka till ett ställe efter 6 månader och de känner igen en!
Alldeles särskilt roligt var det att återse vår vän G. Egyptier från Assuan, divemaster och en särdeles människokännare.
Tack vare honom har vår vecka varit strösslad med extraordinära upplevelser, sånt som man bara kan få se om man har någon med särskild kännedom med sig. Som marknaden i Shelateen, dit många beduinstammar från södra Egypten och Sudan kommer för att sälja sina varor. Bland annat kameler.

Men bara det enkla är ofta det som kan ge de bästa minnena. Att sitta på beduinkaféet vid Marsa Shagras strand och dricka starkt myntate, ligga och titta på stjärnorna och se månen spegla sig i Röda havet, det är en lisa för själen.


...

Nu nu nu äntligen!!!!

Nu kommer den! Det! Äntligen äntligen....

Våren. Ljuset. Doften av torr sand på gator. Koltrastens drillande sent på kvällen.

Nu är det payback time.... Nu får vi belöningen för att vi har härdat ut i långa mörka månader.

Tänk ,det är ju faktiskt synd om de där stackars medelhavsmänniskorna. De har alltid mörkt kl 6 på kvällen. Året om. De får aldrig uppleva det här oerhört vackra stämningsfulla trolska ljuset som vi har här.
Ända till elva på kvällen vartefter...

Bara det vore skäl nog för hela Sydeuropa att turista i Sverige. Ja okej, Norden då, det är ju likadant i grannländerna.

Jag har en suverän affärsidé förresten, som riktar sig just till turister, framför allt från andra länder. Den skulle ge dem mer personliga riktiga bilder av det här landet och av svenskarna.

Jag jobbar på det.

Bland mycket annat..... :-)

...

12 fördömda år

Jag var på en föreläsning idag. Vilket ord det är förresten. Föreläsning. Någon föreläste för oss. Vad gör man då? Läser för någon? Det gjorde han ju inte.

Vi börjar om. Jag var på en inspirering idag.

Ni har säkert hört talas om honom, Teo Härén. Väldigt bra, kunde verkligen prata och göra det intressant tre timmar i sträck, fast han var lite grym mot oss också, men det är nog bra det med. Man ska ruska om folk lite.

En sak som han nämnde var det här stora problemet med att vi går i skola i tolv år. De flesta i alla fall. I Sverige i alla fall. Kunskap är förvisso bra, och någon kunskap får vi väl med oss därifrån. Visst.

Men en himla massa hämningar också. Som att man ska svara "rätt" på frågor som ställs. Aldrig att det har lärts ut i vanliga skolan att det finns flera olika svar som är rätt, på en given fråga.

Till exempel: vad är 8 minus 4? Det finns inte ett rätt svar på det, det finns kanske tio....!

Men vi som gått i skola, i tolv år, vi har lärt oss ett svar på den frågan.

Och jag tänker tillbaks på min egen skoltid, då jag fick veta att jag hade verkligen inget "mattehuvud", det fick jag veta ganska tidigt. Hade jag det inte då, så hade jag det verkligen inte sedan heller. Att jag är helkass på matte, det har jag haft med mig resten av livet.

Och det spelar ingen roll att jag i dag i vuxen ålder har förstått hur fel de hade, de där lärarna som sade så. Och att jag mycket väl skulle kunna lära mig mer om matte.
Jag har läst Peter Nilsons böcker och fått en insikt, att det ligger så mycket skönhet och fantastisk kreativitet i matematik. Jag önskar så att jag kunde få inblick i den världen någon gång.

Men den dörren är stängd för mig.

Men jag är tammefan kreativ ändå! Så de så.


....

Det enkla är det allra svåraste....

Har suttit på Kunskapsdag idag - ett smörgåsbord av varierande föreläsare inom olika områden; främst personlig utveckling och arbetsmiljö och affärsutveckling till en viss del.

Det som slår mig varje gång jag går på något sådant här (vilket jag gjort ganska många gånger vid det här laget) det är att det är egentligen så himla lite som behövs för att man ska:
* skapa ett bättre klimat på jobbet
* Fungera bättre ihop med arbetskamrater/partner/vänner etc...
* rädda förvirrade ungdomar från att gå vilse
* Få vem som helst att känna att livet är värt att levas...

Nämligen - att SE och BEKRÄFTA dem.
Låta dem förstå att de är intressanta och bra och viktiga människor. Bara för det de är. Inte vad de gör.


Så himla enkelt är det.

Och jag kan det inte än. Fast jag försökt i halva mitt liv.....
Men jag tänker fortsätta.

....

Yes we can!

Förut idag kom min dotter hem från Hallunda, där hon varit i tre dagar på Ung Kultur-dagarna. Totalt uppfylld av alla fantastiska saker hon upplevt, gjort och lärt sig har hon följaktligen inte pratat om annat hela eftermiddagen och hela kvällen so far. Och jag har lyssnat, andäktigt och beundrande, imponerad - och avundsjuk...

Varför får inte jag åka på såna där roliga grejer!? Jag vill också...!

Men så tänker jag att va sjutton, jag ordnar ju en massa egna roliga grejer. Det blir inte i samma storlek som UKD, jag menar Riksteatern har en LITE större budget än vad vi har på Grammofon. Men vi kan vi med.

Nu håller jag på och planerar för en Kreativ Workshop som vi ska ha i april, sen ska det bli GiG - Grammofon i Gränden hela sommaren och så har vi Kulturnatten då det kommer att bli roligaste stället i hela stan hos oss....!

Så det så. We can do it!

...

Nu fick jag en idé!

Jag läser in mig på en hel del som rör kreativa processer just nu. Vad är det som gör att vissa får kontakt med sitt kreativa inre ganska lätt, till exempel?
Och vad kan man göra för att hjälpa folk att komma loss med det kreativa tänkandet, hitta nya lösningar på problem osv?

En hel del, faktiskt.

För alla kan tänka kreativt, men alltför många tror det inte om sig själva, och de saknar redskapen för att göra det. För kreativitet är inget som bara kommer av sig självt. Det kan man öva upp i ganska stor omfattning. Och får man rätt peppning och handledning så kan man hitta ännu längre in i de vindlande hjärnskrymslena och upptäcka fantastiska saker! Både om sig själv, men också att man kan hitta lösningar som är helt makalösa.
En inspirerande person som kan mycket om kreativitet är Teo Härén. Det finns mycket att läsa om och av honom på nätet, det är bara att googla på namnet.
Själv har jag hans Idébok bredvid mig på skrivbordet. Den är alldeles svart, och ungefär hälften av sidorna inuti är alldeles vita. Där är det meningen att man ska skriva ner sina egna kreativa idéer och tankar.
Nu funkar vi människor ju rätt olika, så för mig passar det bättre att skriva ner mina idéer på lösa små lappar som jag försöker samla ihop hela tiden. Och så kommer jag konstigt nog på massor med bra idéer när jag sitter på konferenser. Både intressanta och tråkiga konferenser faktiskt.
Marginalerna i mitt anteckningsblock är alltid fullklottrade med idéer och tankar som jag måste komma ihåg till senare.

Har du några tips på metoder eller personer som kan användas för att utveckla mer kreativitet? Tipsa gärna! Jag är på jakt.

...

Misär om hörnet

Jag har länge haft uppfattningen att mänskligheten ständigt utvecklas till det bättre, dvs att kunskap ökar, förståelsen människor emellan ökar, förbättringar sker stadigt osv.

Jag vill tro att det finns en inneboende kraft hos människan att vilja det goda.

Men ibland blir jag lite trött och missmodig.

Just nu är det hårda och otäcka attityder som växer fram på sina håll. I Riga demonstrerade en hoper gamla ss-nassar igår. Vad är det som ger sådana ideologier näring? Okunskap hävdar jag. Man söker enkla syndabockar, i stället för att förstå de stora och mer komplicerade sammanhangen.

Jag tänker på de fattiga i Lettland, de som knappt har mat för dagen och som bor i eländiga ruckel där vinden viner genom väggplankorna.
Men det är inte de som går ut och demonstrerar på gatorna.

Lettland är så nära oss, och ändå så långt borta.

Pratade med en vän där häromdagen, hon berättade att hon och hennes kollegor, som jobbar i en kommun, har fått lönesänkningar på 15 %. Och det kommer bli mer, hade de fått veta.
Men det fanns de som fått lönesänkningar med upp till 50 %, berättade hon sedan! Så hon ansåg sig lyckligt lottad. Hon hade ju fortfarande jobb.

Vi fattar inte hur bra vi har det, vi i Sverige.

Och de där ss-snubbarna i Riga, de borde lägga sin energi och engagemang att jobba politiskt eller ideellt i stället, och på det viset bidra till att göra situationen bättre för alla människor i landet.


...

Mer kunskap åt folket

Skaffa färre barn, och rädda miljön! Det hävdar några brittiska politiker och forskare, skriver Dagens Nyheter. En av dem gick så långt att han påstår att det skulle vara "oansvarigt att skaffa fler än två barn".
Detta mot bakgrund att ju fler vi blir desto mer tär vi på jordens resurser.

Ett inte helt genomtänkt resonemang, tycker jag. Det går inte att jämföra en sexbarnsfamilj i t ex Europa med en sexbarnsfamilj i Afrika. Den europeiska familjen har helt andra resurser att förbruka resurser, vilket gör dem till miljöbovarna nr 1 i den här jämförelsen.
Så vad det handlar om är alltså hur vi lever och vad vi väljer att konsumera.

Sen är det paradoxalt så att ju mer utvecklat ett samhälle blir, med ökande utbildningsgrad och ökade inkomster, väljer folk att skaffa färre barn.

Så britternas oro skulle kunna lindras genom att satsa mer på utbildning...