Rom gor man inte pa en dag. Inte ens pa tva.

Efter tva dagar i stekande sol pa Roms gator ar man lite matt. Det ar svart att uppleva Rom pa ett vis. Det ar sa dolt bakom alla forsaljare av diverse krimskrams, och folk med kameror i hogsta hugg. Fast ibland far man lite vittring pa det dar riktiga Rom, pa sma bakgator, en liten gumma som sopar utanfor butiken och det ar lugnt och fridfullt, en nunna gar forbi pa vag till Vatikanen kanske. Eller inne pa den lilla baren mitemot vart hotell, dar det inte aer en enda turist, bara studenter och vanliga romare.
N ska vi satta oss pa en buss och bese Rome by night.

Ny familj

Nog ær det bra mærkligt ændå. Man kan leva hela livet utan en far, men så dyker han upp och det kænns bara helt naturligt. Allt flyter på och man kænner sig som en i familjen.
Nu sitter jag hær i Baerum utanfør Oslo hos min far och hans fru och en av mina halvsystrar ær hær också.
Imorgon åker vi till Rom, vi tre. Pappa, søstra och jag.

Det ær aldrig før sent att børja ett nytt liv.

Uppror för maten

Min gulliga gamla svärmor orkar inte längre laga sin mat själv, och får nu mat levererad hem varje dag från hemtjänsten. Hon har sån tur att den faktiskt är lagad på orten där hon bor, vilket betyder att den är ganska nylagad när hon får den, och förhoppningsvis har kvar näringsämnen och vitaminer.

Men så är det inte för alla tyvärr. På många orter runtom i landet får barn på dagis, sjuka på sjukhusen och de äldre på boenden eller i hemmen, mat som lagats för länge sedan och sen behandlats med olika metoder för att förlänga hållbarheten med mera. Därefter har maten transporterats långa sträckor, ibland till och med från ett annat land. Pannkakor som serveras på dagisarna kan vara tillagade i England!

Camilla Sparring i Svärdsjö är det dock ruter i! Hon har startat Camillas matuppror, som kräver att närproducerad/lagad mat ska prioriteras inom skola, vård och omsorg, att matindustrin ska undvika tillsatser som t ex smakförstärkare, onaturlig behandling av livsmedel för att förlänga hållbarhet osv. Du kan läsa mer på sajten www.camillasmatuppror.se

Skriv på du med!

Överhört

När jag gick hemåt ikväll passerade jag en ung mamma som kom gående mot mig tillsammans med sin lille son. Pojken var väl en 3-4 år. Mamman sade till pojken: -Du, jag måste tacka dig för att du var så duktig när du var med mig på mötet idag. Pojken svarade något men då hade de redan gått förbi mig så jag hörde inte riktigt.
Det jag ville säga med det här var att jag blev så glad av den lilla saken, nämligen att höra henne tala till sin lille pojk på ett så respektfullt sätt, det hördes på deras tonfall att de var jämlikar, om ni förstår vad jag menar.
Det är alldeles för vanligt att man hör raka motsatsen, föräldrar som ryter och hutar åt sina barn, talar nedvärderande till och om dem osv. Och lika ledsen som jag blir när jag hör dem, lika glad blev jag idag av den här mamman. Det var bara det.

Mat är pengar

FAO, FN:s jordbruksorganisation, räknar med att matpriserna i världen kommer att öka med 25 procent i år. I fattiga länder kommer det att bli 40 procent dyrare att importera mat. Det är alarmerande siffror! Och det här har gått enormt fort! Det är katastrof för många miljoner fattiga världen över.
Men vad gör vi här i det rika Sverige? Jo, tyvärr är det många som inte vill ta in dessa fakta om hur det är ställt ute i världen, utan gnäller i stället över hur dyrt allting blir. Olja och bensin är dyrt, -bojkotta oljebolagen så de lär sig en läxa, uppmanas det till i ett kedjebrev jag fick idag. Som om vi inte hade råd att betala....

Och maten är för dyr, klagas det över. I åratal har det varit ett ensidigt fokus på att mat ska vara så billig som möjligt. Det är bra konstigt tycker jag. Varför ska den det? Mat är ju det allra viktigaste, det ska väl få kosta?
Dessutom ska vi behandla mat med respekt. Det kastas ofantliga mängder mat varje dag. Varför det? Alla matrester går att ta vara på. Vi gör alltid matlådor av allt som blir över efter lagade middagar. Vi spar pengar och äter bättre än om vi gick ut på restaurang.

Så, några enkla tips för att motverka höjda matpriser , på lång sikt, är:
Sluta med, eller minska åtminstone, på din köttkonsumtion.
Köp lokalodlat och efter säsong. Återupptäck kålrötter, vitkål och dyl, och låt det bli basen i vinterkosten.
Ställ bilen och gå i stället, om det är möjligt. Du sparar pengar varenda gång, och får motion, och tid för dig själv. Bara positiva effekter!

Det finns ännu mer att göra, fyll gärna på listan!

Mor till alla mina barn

Jag har fött ett barn, det nämnde jag ju häromdagen, när hon fyllde år. Men det känns som om jag har tre.
Vi har nämligen ett fadderbarn också. En flicka som vi haft i nio år nu. Hon är 21 år och bor i Lettland, så det är ju rätt nära, och eftersom jag har varit i Lettland ganska mycket genom mitt jobb, så har jag haft tillfälle att åka och besöka henne rätt många gånger. Hon har också varit hos oss flera gånger under årens lopp.
Jag glömmer aldrig den första gången hon var hos oss. Hon hade fått en engångskamera som hon kunde ta lite bilder och sen visa sin mamma och bror som hon hade där hemma. Hon fotade väggar och tak inne i vårt hus, vilket jag tyckte var lite konstigt. När jag sen kom hem till henne första gången, förstod jag varför. I alla fattiga hem ute på landet i Lettland eldar man i kaminer, som ofta ryker in. Väggar och tak är mer eller mindre svarta av alla sot. Hon ville visa vilka rena och vita väggar vi hade inne.
I sommar planerar vi att bygga upp en kakelugn i ett av rummen i vårt gamla hus. (Här har förr varit kakelugnar eller spisar i varje rum, men på 50-talet rev man ut allt när oljepanna installerades.) Hon kommer kanske tycka att vi är lite knasiga som gör så, när vi har fjärrvärme och element inomhus..! Vi lever i väldigt olika världar...

Mitt andra "barn" är min kusin. Hon är nyss fyllda 25 år och har en liten dotter på drygt ett år. Henne lärde jag känna först för ca tio år sedan, och sen dess har vi haft en väldigt speciell kontakt. Hon har inte haft det lätt i livet, och jag känner ett lite speciellt ansvar och mycket kärlek för henne, och för hennes lilla flicka inte minst!

Jag är väldigt glad för alla mina tre flickor, och hoppas få vara deras "mor" på ett eller annat sätt länge till...

Jag odlar min trädgård

Det är det man ska göra nu.

Götheborg kom till stan

Igår anlöpte 1700-talsfartyget Götheborg Norrköpings hamn. Idag var jag där och fick en visning.

I strålande sol och med smattrande flaggor var inramningen den bästa man kunde önska. Det var inte svårt att börja föreställa sig hur det kunde vara för den dåtida besättningen att leva på skeppet, när guiderna (som för övrigt VAR nutida besättning) levandegjorde historien och berättade om skeppsskorpor med mask i, vedervärdiga levnadsvillkor där en fjärdedel av manskapet dog under resan. Varenda resa!

Arbetsvillkoren har kanske blivit en smula bättre nuförtiden får man hoppas. Tänk att mönstra på ett jobb och inte veta om man kommer överleva det, det är som att spela rysk roulette.

Hur som helst, det var en mäktig syn, det vackra skeppet. Fantastisk grej, att de har lyckats återskapa det och dessutom segla det till Kina och tillbaks...!

Kläder igen och igen

Det har börjat dyka upp en del initiativ som går ut på att återanvända begagnade kläder, fast som kläder då fortfarande. Jag tänker inte på Myrorna och Stadsmissionen, utan på en del märken som tar tillbaka begagnade plagg och piffar upp dem och sen säljer dem igen. Boomerang är ett exempel. Där kan man lämna tillbaka urvuxna barnkläder som sedan säljs, och så får man rabatt på nästa köp man gör i butiken.
Det är väl gott och väl, fast nog är det väl ändå bara en annan variant på Myrorna och dyl? Men man blir knuten till samma märke igen.

Vad jag efterlyser är att man kunde ta vara på de kläder som är så gamla och slitna är det inte går att hålla ihop dem längre. Idag finns, såvitt jag vet, inget annat alternativ än att slänga dem i soporna. Men det har ju gjorts försök att göra etanol på gamla jeans, så varför inte sätta igång med det i stor skala?

Ett annat tips jag vill dela med mig av är, att du tar gamla kläder som du tröttnat på och lägger dem i en kartong och tar fram dem om tio år igen. Det är ofta som man upptäcker att plaggen faktiskt blivit moderna igen!
Sparar du dem 20 år kommer dina barn bli jätteglada! De älskar ofta att använda gamla kläder från när mamma eller pappa var unga!

En stor dag

Idag för precis sjutton år sedan hände det allra bästa som nånsin har hänt i mitt liv. Lilla A föddes, och så började livet på riktigt. Mitt nya liv, vårt nya liv, hennes nya liv.

Den där vårkvällen för sjutton år sedan, där hon låg tätt intill mig, och koltrasten sjöng i trädet utanför BB.
Nu är det hon som sjunger.

Skicka ett kort nån gång

Nån gång i höstas anmälde jag mig till Amnestys kortkampanj. Det innebär att man får tre stycken kort en gång i månaden ungefär, som var och ett tar upp ett rättsfall, en person som på något sätt behöver hjälp och som Amnesty arbetar för att hjälpa.

Om man skickar iväg de här korten varje gång, så ökar ju trycket på den instans som är ansvarig att ta sitt ansvar och agera.

Problemet är att jag är så dålig på att komma ihåg att skicka iväg korten. Usch ,vad jag känner mig som en usel människa...! Medan jag far runt som en iller upptagen av alla mina ilandsproblem, så sitter nån människa bortglömd i ett fängelse i Ingusjetien, för att jag inte kan komma ihåg att ta mig till en affär som säljer 11-kronorsfrimärken så jag kan posta de där korten nån gång...! Blä.

Nu ska jag skärpa mig. Gör mig sällskap, fixa det hos Amnesty.

Sirqus Alfon utan gränser

Vad jag älskar allt som är galet, knasigt, tokigt, knäppt och med en massa himla humor och glimt i ögat...! Sirqus Alfon är ett bra exempel. Det är nästintill omöjligt att beskriva vad de är, eller vad de gör - man måste uppleva det!
Det är nån sorts blandning av variété och gatuteater mixat med eurotrash och allt blandat i ett hysteriskt tempo....! Kolla in några videosnuttar på deras hemsida, så förstår ni litegrann av vad jag menar...
Om inte små fåglar kvittrat alldeles fel så ska de dyka upp i trakterna häromkring relativt snart. Då ska jag dit!!! Tjohooo...!

Rebellerna är bra!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns massor av bra program att se på tv! Det kanske inte alla tycker är något konstigt att säga, folk ser ju på tv hela tiden. En del gör det hela dagarna eller i alla fall hela kvällarna. Jag som knappast gör det alls önskar dock att jag hade lite mer tid så jag verkligen kunde se det som är BRA.
Imorse såg jag en del av ett program som väl är för barn/yngre tonåringar, nämligen Rebellerna. Det var så bra! Och hemskt, och sorgligt och upprörande. Vi mötte till exempel Ayat som förlorade sina fyra bröder när de lekte med en klusterbomb som släppts av USA över Irak, där Ayat och hennes familj bodde då. Ayat har skador i ansiktet och på händerna men mest av allt i själen.

Hur jävla kall och beräknande får man vara, när man gör bomber som ser ut som leksaker!? Jag blir så arg, jag blir vansinnig!

Men mitt i detta elände känner jag mig ändå lite glad över att det görs samhällsprogram av och för barn, som ger dem möjlighet att engagera sig och lära sig mer om hur världen kan se ut och vad man kan göra för att förändra saker.
De här ungarna som jobbade på programmet, de var helt suveräna, till exempel i att intervjua coh ställa så raka självklara frågor, som får vuxna helt ur balans.
Ex: Kan Bombkapsel 90 döda barn? Personen som svarade på försvarsdepartementet (som för övrigt hette Sofia Krigsman!) ummade och försökte linda in svaret i en massa bortförklaringar. Hon ville inte svara ja eller nej på den enkla frågan! Klart som tusan att en klusterbomb dödar barn!

Grrrrr!

Asfaltblomman har blommat upp ännu mer!

Om man , som jag, har som ambition att skriva om sånt som känns vettigt och viktigt, som får andra att må bra, som bidrar till att göra världen lite bättre. Om man då sitter här en lördagskväll, och huvet känns lite runt och tunt och man inte kommer på vad man ska skriva om, då kan man leta bland alla Favoriter man lagt upp i sin webbläsare.
Och så kommer man på att man inte varit inne och tittat på Asfaltblomman på länge -och oj! Vad den sajten har förändrats! Den har allt!
Vill man ha tips på var man kan handla ekokläder, eller ekomat eller ställa frågor - ja då finns där en hel del att välja på.
Men den är rätt Stockholmscentrerad än så länge... Hoppas den kan utvidgas mer så småningom.

Sagan om Community Bridge

I den lilla staden Frederick, strax utanför Washington DC, fanns en gång en synnerligen tråkig och ful betongbro. Ingen brydde sig särskilt mycket om den, den var som tusen andra tråkiga broar, bara där för att passera över en flod.

Men så kom en konstnär nån gång i början på 90-talet på att den här bron kunde förvandlas. Den kunde bli till den vackraste och mest fantastiska bro någon nånsin hade sett.

Och så började sagan om Community Bridge.

Bron skulle målas med illusionsteknik, trompe l'oeil, för att ge sken av att vara byggd som en gammal stenbro, övervuxen med murgröna. Och varje sten i bron skulle ha en bild, en symbol av något slag. Och sakta började bron att förvandlas.
Alla invånare i den lilla staden fick vara med och lämna idéer på vad för slags bilder de tyckte skulle pryda stenarna. Och artister från när och fjärran kom och hjälpte till att måla.

Några särskilda motiv som fått lite större utrymme är till exempel en järngrind med rika ornamenteringar, en staty i en alkov, en liten väggbrunn med fåglar som dricker, och den mest fantastiska av alla, Archangel, som föreställer en flicka med änglavingar som tittar ut genom ett runt fönster. Men det är bara från en alldeles särskild vinkel som man kan se henne, från alla andra håll blir det en mycket grotesk och vanställd bild.

Vid det här laget har människor från hela världen bidragit med förslag på motiv som ska målas på bron. Man kan fortfarande lämna in förslag, så det måste väl finnas en och annan sten som är kvar ograverad.

Hela projektet har betytt massor för staden och för människorna som bor där. Man har fått något viktigt att samlas kring, något som skapar gemenskap och enar. Och det drar besökare från när och fjärran.
Jag vill också dit nån gång.

Har jag din röst?

Om du tycker min blogg är bra och skulle förtjäna en topplacering i den nu pågående tävlingen "So you think you can blog?", gå då till http://www.metrobloggen.se/sparsmart och lägg din röst på mig. Fast det måste ske idag, före kl 24!!! Hurry hurry....

CSR i Praktiken

Idag tänkte jag helt torrt tipsa om en miljöblogg som jag läser nästan varje dag.

CSR i Praktiken heter den och den täcker in enormt mycket av det omfattande område som kommit att kallas CSR. Det står för Corporate Social Responsibility, och ibland säger man på svenska Företagens Sociala Ansvar, fast det har inte riktigt samma betydelse. Men i alla fall.

CSR i Praktiken skriver ett flertal artiklar eller kortare notiser varje dag om miljö, hållbart företagande och allt möjligt annat som kan relateras till detta. Dessutom tipsar de om lediga jobb inom CSR-sektorn!
Man kan prenumerera på ett dagligt nyhetsbrev också, och få inspiration och tips. Bra för oss som inte hinner med att uppsöka alla bra sajter man skulle vilja hålla koll på jämt. Skulle man göra det vore det som ett heltidsjobb till....

Grävlingar är bäst

Imorse körde jag 20 mil tur och retur till Järna för att vara med på en konferens som var inställd.
Fick jag veta när jag kom dit.
OK, de var hur snälla och gulliga som helst och bjöd på kaffe och macka och en privat guidad tur bland bulliga organiska hus och porlande vattensystem. Så det var inte helt ogjort.

På vägen hem såg jag det mest påtagliga tecknet på att sommaren har kommit - motorvägen är kantad av påkörda djur. Mest grävlingar. Mitt favoritdjur, tror jag. Bland vilda djur i alla fall.

Det är lika sorgligt varenda gång jag ser en ligga vid vägkanten. De ser alltid ut som om de ligger och sover, på sidan med tjocka magen i vädret, tassar knäppta under hakan och slutna ögon.

Och det får mig alltid att tänka på den enda gång jag har kommit en levande grävling riktigt nära. Den var så glad och hoppade och lekte. Jag visste inte att grävlingar är lekfulla.

Kanske de här var likadana, de var ute på en försommarpromenad en tidig morgon, gick i egna tankar, var så glad och gjorde ett litet skutt, inte tänkte ett dugg på att det kommer en bil på vägen här... och så är det slut.

Jag har haft turen - eller är det skickligheten? - att aldrig ha kört på ett djur. Undrar hur många som skulle kunna undvikas, farten avgör ju möjligheten att upptäcka saker vid sidan till exempel. Så ta det lugnt i trafiken, håll utkik efter herr eller fru Badger!

Har du barn och vill läsa en riktigt bra bok, ta "Grävlingen som ville bli bilmekaniker". En härlig historia som man aldrig tröttnar på!

Ted Hughes

Jag är såld på Ted Hughes diktsamling Crow. Har haft den i åratal, och blir lika fascinerad varje gång jag plockar fram den och läser nåt. Dikterna kan tyckas rätt hemska och tunga, mycket handlar om död och inälvor. Men det finns mycket humor också, och vackra bilder som tar form mitt i det hemska.
Återgav en av dikterna här på bloggen för en tid sedan, och tänkte fortsätta dela med mig av dem lite då och då.

Här kommer nästa.

Examination at the Womb-door

Who owns these scrawny little feet? Death.
Who owns this bristly scorched-looking face? Death.
Who owns these still-working lungs? Death.
Who owns this utility coat of muscles? Death.
Who owns these unspeakable guts? Death.
Who owns these questionable brains? Death.
All this messy blood? Death.
These minimum-efficiency eyes? Death.
This wicked little tongue? Death.
This occasional wakefulness? Death.

Given, stolen, or held pending trial?
Held.

Who owns the whole rainy, stony earth? Death.
Who owns all of space? Death.

Who is stronger than hope? Death.
Who is stronger than the will? Death.
Stronger than love? Death.
Stronger than life? Death.

But who is stronger than death?
Me, evidently.

Pass, Crow.

Hjälp till!

Jag kan inte komma på något bättre att säga en dag som denna, än att jag tycker att du ska bidra till de som försöker komma in med hjälpsändningar i Burma. Och som förmodligen kommer behövas i Kina nu också.

Det allra enklaste som du kan göra på stuberten, det är att sms:a in 50 kr till Rädda Barnen. Skicka ordet KATASTROF till 72950. Ditt bidrag gör skillnad.

Vill du ge mer går du till Rädda Barnens eller Röda Korsets sajt. Finns ingen anledning att vänta.

Nix tax

Jag snubblade över ett så bra tips igår kväll så jag måste dela det med er. Jag har så länge retat mig på att jag får direktadresserad reklam som jag inte är det minsta intresserad av. Nån gång har jag faktiskt tagit mig för att skicka ett brev eller på annat sätt försökt kontakta avsändaren, men det är ju som ösa vatten med en tesked. Det kommer nya hela tiden.

Och så fanns räddningen helt plötsligt! Allt man behöver göra är att gå in på NIX för direktadresserad reklam.

Gör det. Du med.

Världens bästa bilder # 6

Så sakteliga klättrar vi mot topplistans övre del, nu har vi kommit till plats nummer 5.

Tomoko in her bath, tagen 1971 av William Eugene Smith.

Bilden föreställer en mor som badar sin dotter Tomoko. Flickan är 16 år och är svårt skadad av kvicksilverförgiftning.

Den här serien har ju undertiteln "och vad de säger oss om mänskligheten" - och vad säger då den här bilden?

Först och främst, så mycket kärlek det är mellan modern och hennes hjälplösa dotter... Samtidigt rymmer bilden också så mycket tragik.
Så meningslöst att hon skulle drabbas så. På grund av utsläpp från en kemisk fabrik i japanska Minamata som under decennier kunde fortsätta sina giftiga utsläpp trots att katter, hundar och andra djur dog hela tiden. Och så drabbades människorna när de åt av fisken som förgiftats i det förorenade vattnet. Detta pågick under minst 30 år! Och myndigheterna gjorde inget åt saken.

Det får mig att tänka på hur det ser ut idag i Kina till exempel. Hela Gula floden är mer eller mindre död. Då finns det visserligen ingen fisk att äta upp och bli sjuk av men varför görs inget!? Hur kan de få hålla på så här... Kina är på väg mot sin undergång, om de inte gör något mycket mycket radikalt åt situationen.

Musik går fortare

Den här veckan har jag kört för fort till och från jobbet varenda dag.

Felet ligger helt och hållet hos Arcade Fire, för det är deras skiva Funeral som har gått kokvarm i bilstereon hela tiden!
De är så bra! Vilken energi, vilken spelglädje...! Man blir alldeles knottrig... och så gasar man som en galning, och headbangar - typ. :-)

Bli glad- lyssna här!

Etiskt eller etniskt mode?

Ikväll har jag haft roligt! Jag har haft en liten grupp fackligt aktiva från SKTF på besök i min lilla butik. Temat för kvällen var "Arbetsvillkor inom sko- & klädindustrin i ett internationellt perspektiv".
Ingen har väl lyckats undgå alla de olika rapporter som i en jämn ström förmedlas om hur människor far illa och jobbar halvt ihjäl sig i fabriker i Kina, Indien, Sri Lanka... ja i en massa länder. Där alla prylar, kläder, skor och så vidare tillverkas för att vi ska kunna handla dem till ett lågt pris och hålla tillväxttakten uppe och ekonomin igång.

Nej, den här gruppen var förstås väldigt kunniga i de här frågorna redan innan de kom till mig, så litegrann var det kanske som att predika för redan frälsta. Men ändå, det var kul, och det här är något som jag gärna skulle vilja utveckla mera. Att hålla t ex en studiecirkel, eller utforma en utbildning i t ex etisk handel, CSR, rättvisefrågor m m. Och helst nå ut till fler, till människor som kanske inte känner till så mycket, men som skulle ha ett intresse att lära sig lite mer om de här frågorna.
Det är tyvärr en ganska stor okunskap som råder. Häromdagen hörde jag att folk blandar ihop "etiskt" och "etniskt" mode.

Rätt stor skillnad där.

Vår tid

Just när våren står som allra vackrast, är det också närmast till det fula, det onda och det sorgliga. Det är för att alla sinnen öppnas på vid gavel för att ta in allt det ljuvliga underbara, den ömtåliga skira våren. Och då strömmar allt annat med in på samma gång.

Medan man vill - för en gångs skull – hinna njuta av våren (det är ju det man säger jämt; passa på och njut nu!) så vet jag fortfarande inte hur man gör. Hur njuter man av våren, till 100 %? Jag går ut i trädgården och tittar på tulpanerna, maskrosorna, äppelblommornas rosa knoppar. Jag stirrar på dem till det gör ont i ögonen. Jag njuter inget särskilt alls.

Enda gången jag erfar vårens väsen, är när jag är på väg ut med soppåsen, och då ser jag i ögonvrån solen falla på ett särskilt sätt genom den tunna grönskan, bara ett kort ögonblick. Tänker: jag måste passa på att njuta av våren.

Sen, sent på kvällen, när jag sitter framför datorn, hör jag genom källarfönstret koltrastens svarta vårsång, och då tänker jag: borde passa på att gå ut ikväll, sitta ute en stund och bara känna dofterna och lyssna på ljuv musik.

Men när man gör det finns inte känslan av att det är så där förtrollande ljuvligt kvar längre.

Våren är en illusion.

Och så det som samtidigt tränger in som objudna gäster är bilder av pojken som dog i badkaret (fast jag aldrig sett det, mer än tusen gånger för mitt inre), flickan som hatar sina föräldrar (vad har de gjort henne), och den lessna tonåringen som är så duktig, stark och glad utåt men som kämpar med sina svarta tankar, hon har också sina bilder som hon vill glömma.

Save the planet or die

En student vid Konstfack har gjort ett slutprojekt i vår som just nu kan ses på Stockholms gator - och Linköpings med.
Projektet består av ett antal mycket snyggt designade affischer som, förutom de tankeväckande illustrationerna, endast innehåller texten Save the planet or die. Och en webbadress.

Jag blev nyfiken när jag såg en av affischerna, och tittade in på sajten. Tycker det var en otroligt bra idé att göra ett sådant slutprojekt!

En sådan snygg kombination; läckra affischer som verkligen drar blicken till sig samtidigt som de väcker tankar.
Går man sedan in på hemsidan finns där en massa information uppdelat på ett antal olika områden; kläder, klimatfrågan, kemikalieanvändningen, matfrågor, fair trade-produkter, flaskvatten m m. Förutom att hon på ett lätttillgängligt sätt beskriver de negativa effekterna som sker inom dessa områden finns där också en massa tips om vad man kan göra för att bidra till en positiv utveckling!

Heja dej, du som gjort detta!

The higher they climb....

Det här med social status är ett intressant fenomen. Jag läste häromdagen att social status är extremt viktig för människor, men även för djur har det visat sig. Apor till exempel, de tycker om att titta på bilder av andra apor som står högt i rang.
Och det gör väl människor med då får man anta, varför skulle tidningarna annars vara fyllda av stjärnor, kändisar, makthavare osv.
Men vi har olika stark mottaglighet för detta. En del upplever en så stark lyckokänsla av att få makt, status, pengar, att de är beredda att sätta allt de har på spel för att klättra högre.

Och jag undrar om det är detta som kan göra att vissa människor kan genomgå en fullständig personlighetsförändring på grund av maktruset. Ta Robert Mugabe till exempel. Det är för mig fortfarande helt obegripligt att denne man kunde vara en frihetskämpe för sitt folk på 80-talet, som skapade ett välstånd utan like med Afrikas bästa sjukvård och skola. Och idag är han en maktgalen diktator som sätter hela sitt land, sitt folk, på ruinens brant, låter människor dö om de tycker annorlunda och är beredd att fuska sig igenom vad som helst för att behålla makten.

Karln är narkoman alltså, hög på makten och av att befinna sig på toppen. Han vill inte falla, för det kommer göra så ont. Men det här går inte längre Robert. Ge dig nu.

A day in the city

Några bilder som får utgöra ett par nedslag från den gångna helgen.
Imorgon ska jag ha mer energi för att orka skriva något också.

Street market

Har länge sett fram mot att besöka Street i Stockholm, alltså gatumarknaden som man hört så mycket om. Var där idag, och blev tyvärr lite besviken. Det var inte alls så mycket som jag hade föreställt mig, och inte så kul utbud heller. Mest kläder och smycken. Det är väl inget fel på det i och för sig, men jag hade nog förväntat mig lite mer ändå....

Samtidigt vet jag mycket väl att det är svårt att få till en bra blandning och ett bra utbud på sådana här marknader. Vi körde ju en liknande grej förra årets Kulturnatt i Norrköping. Vi kallade den Street market på Knäppobello Road (en mix av Knäppingsborgsgatan och Portobello Road) och vi fick väl med tanke på hur kort planeringstid på oss rätt många som stod och sålde. Känner mig rätt inspirerad att försöka dra igång det inför årets Kulturnatt igen. Det är den sista lördagen i september. Är det nån som skulle vara intresserad att vara med - hör av er!! Vi vill ha ett utbud som skiljer sig från det vanliga, alltså lite udda grejer, konstiga grejer, kul grejer. Vad det är - det avgör väl du.

Kulturnatten i Norrköping är för övrigt en händelse väl värt en resa... Rekommenderas starkt.

Schysst handlande

Jag har inte för avsikt att använda min blogg till att uppmana till konsumtion. De som har följt vad jag skrivit sedan starten har nog observerat att jag är ganska, om inte kritisk, så i alla fall tveksam till den ohejdade konsumismen som accelererar allt mer.
Det är sanslöst vad folk shoppar.

Samtidigt är det naturligtvis så att om vi handlar saker så finns det ett underlag för en viss tillväxt i utvecklingsländerna, men allt kan självklart inte bygga på västvärldens konsumtion. Det är vi som måste dra ner, när de i syd och öst växlar upp.

I min lilla butik, som jag har öppen på lördagar mellan 11-13, säljer jag etiskt tillverkade skor och t-shirts. Fördelen med att ha ett sånt smalt utbud är att de som handlar, de gör det för att de verkligen tänkt igenom sitt val innan, och beslutat sig för att det är ett par såna skor, eller en sån tröja, som de vill ha.
Då gör det inget att jag kanske bara säljer nåt varannan vecka.

Releaseparty!!!!

Idag är det äntligen dags! Vad jag väntat. Och väntat. Och längtat. Och nu är den här.
Våren?
Nej, det kom för länge sen.

Jag talar om min nya hemsida!!!! Den är äntligen klar, och idag ligger den ute i all sin glans!

Den gamla hade nästintill överlevt sig själv, så det har varit väldigt välbehövligt att få en ny. Och min kära L gav mig den, i julkklapp faktiskt. Men det har ju tagit halva våren att göra den, det blir ju så när man inte har annat än helger och en och annan vardagskväll att jobba på.
Nu får han lite välförtjänt ledighet...

Gå nu genst och besök den, på www.justeafair.com

Återkom gärna med en kommentar om vad du tycker! Jag tar gärna emot konstruktiv kritik.

Jag ska berätta mer en annan dag om hur det kom sig att jag startade Juste a'Fair.

Nu ska jag fira med rysk champagne!!!