Hemma igen

Så var man tillbaka igen i höstmörkret. 2 plusgrader och snöglopp....

Vilken underbar vecka det varit där nere i Marsa Shagra, Egypten. Min dykning har verkligen fått sig ett uppsving, och nu är jag mer biten än någonsin!
Varför bor jag i ett kallt land, jag som är så frusen?

Om man kunde få dyka igen snart...

Vistelsen på Ecolodge Marsa Shagra bestod dock inte bara av fantastiska dyk, det var en förmån och en glädje att bli bekant med många av dem som jobbade där också. Det var dock inte alla som tog den chansen märkte man, en hel del ingick i rätt stora sällskap som enbart höll sig till sig själva.

När vi i vår familj är ute och reser söker vi alltid möjligheter att lära känna landet och dess invånare, så man slår sig i slang med alla man träffar. Tyvärr kan man se turister kan vara rent otrevliga och nedlåtande mot de människor som jobbar för att göra besökarnas vistelse så bra som möjligt. Det såg vi i och för sig inte så mycket av här nu, men t ex i Thailand var det påtagligt på sina ställen.

Något som påverkade vårt val att resa just till denna anläggning var dess inställning till miljön, och deras aktiva arbete att skydda reven i Röda Havet.
Annars var miljömedvetenheten inte särskilt påtaglig i Egypten, även om dess regering lär ska ha ett program för att komma tillrätta med t ex nedskräpningen. Det var helt sanslöst så mycket sopor som låg slängt i öknen längs med vägarna! Drivor och åter drivor.

"Vårt" ställe skiljde sig också mycket från vanliga turistanläggningar just genom sin opretentiöshet; det var ett ställe att bo och äta och dyka på. Det fanns inget annat, inget discodunk, inga plastiga miljöer, ingen pool. Bara havet, restaurangen, boendet och så naturligtvis alla dessa vänliga trevliga människor som jobbade där; Ahmed, Gama, Mohammed, Roberto, Enya, Mido...med flera med flera.

Visar en bild på en dugong, eller sjöko, som de kallas. Lustigt nog är det bara hannarna som går in i vikarna och betar. Var honorna gör vet man inte. Vi hade ynnesten att få se en. Vilket djur!

I plurret!

Från och med nu och en vecka framåt hittar ni mig här.

Tyck inte synd om mig... ;-)

Jobba tillsammans ger mer

I Brooklyn, New York, finns ett livsmedelskooperativ som sköts till största delen av medlemmarna. På Park Slope Food Coop jobbar man minst 4 timmar i månaden och då får man som medlem i kooperativet handla i butiken, som satsar mycket på att skaffa in ekologiska och närproducerade produkter. Förutom detta har verksamheten en social funktion också, och har blivit så populär att man inte kan ta in nya medlemmar längre.

Idén med kooperativ är mycket sympatisk, tycker jag. När vår dotter var liten gick hon på ett kooperativt dagis, vilket innebar att vi föräldrar jobbade där 2 dagar/månad. Det var en förmån att få ha det så, man fick dela sitt barns vardag på ett helt annat sätt, och man lärde känna de andra barnen mycket mer och deras föräldrar med. Vi har fortfarande bra kontakt med flera av dem, fastän våra "ungar" är i övre tonåren nu.

Dagens kooperativa butiker innebär ju inte att man jobbar i dem, bara att man blir medlem, och det kan man ju bli i vilken butikskedja som helst nu för tiden. Ja, det är ju återbäring förstås, men det kan man ju säga att man får lite varstans, om man blir "trogen" medlem.
Ute på landsbygden förekommer det dock att man går samman och bildar kooperativ för att rädda en nedläggningshotad lanthandel. Då brukar det inkludera att man också jobbar i butiken.
Jag skulle nog kunna tänka mig att jobba i min kvartersbutik, om det krävdes för att få ha den kvar. Jag brukar "smygarbeta" lite, när jag ser att grejer ramlat ner från hyllan, eller hamnat i oordning. Det kliar i fingrarna att få vattna blommorna också på vägen ut, för de ser ofta så torra och ledsna ut. Jag får väl föreslå att de ställer fram en vattenkanna bredvid blommorna, så kan jag spara en hel del pengar åt butiken!

Hon som räddade världen

Namnet jag valde till den här bloggen, alltså "Hon som räddade världen", är jag ganska nöjd med.
Det säger något om mig som person, hoppas jag, samtidigt som det är så laddat med en massa förväntningar, och skapar bilder hos mottagaren, som läser den.
På ett sätt sammanfattar min bloggtitel mina önskningar samtidigt som den givetvis är en fullkomlig omöjlighet i sig.
De allra flesta av mina läsare förstår ju ironin i den också (har dock förekommit en och annan som vill ta den bokstavligt), men som sagt, de flesta inser komplexiteten. Komplicerat nog för hela nationer att greppa.
Det är många tillsammans som kan "rädda världen". Å andra sidan, världen kommer nog att överleva. Det är människorna som behöver räddas.

Men jag tänker försöka bidra med mitt strå, på mitt sätt. Jag hoppas och tror att de flesta gör något de med.

Boken "100 sätt att rädda världen" har fått mycket uppmärksamhet och publicitet. Jag har inte hunnit skaffa den än, men har läst om den, och utdrag ur den som citerats lite här och var. Den lär ska vara skriven på ett inspirerande sätt som gör det lättare för den som inte riktigt vet var man ska börja, för att bli lite mer miljösmart.
Jag måste givetvis läsa den, inte tu tal om den saken. Med en sån bloggtitel som jag har vore det konstigt annars!

Vad var det jag sa!?

Den 29 februari skrev jag ett inlägg om ett band som jag tycker är så bra. De var helt okända då, men hade en myspace-sida ute. Social Services heter de, och består av Lucy och Emma från Glasgow och Martin från Norrköping.
Jag älskar deras mix av konsumtionskritiska, snygga och underfundiga låtar. De har även gjort några skitsnygga covers, lyssna t ex på "You are my sunshine". Helt underbar...

Jag kunde slå mig i backen på att de skulle "bli nåt", och nu ikväll sitter jag och lyssnar på radions P3 där Emma och Lucy intervjuas, med anledning av att gruppens skiva släpptes i måndags! Så kul!

Som kuriosa kan nämnas att vi har ett hemtillverkat soffbord vars ben en gång har suttit på en gammalt piano, som tillhört Martins föräldrar. Så sällsamt kan ödet sammanföra ens vägar....
Undrar vad det betyder...? Kanske att vi kommer att köpa deras skiva..?

Vem är fattig?

Idag är det Blog Action Day, och temat för detta är fattigdomsbekämpning.

Fattigdom är ett relativt begrepp, om man vill. Man kan ha allt materiellt man kan önska sig, och ändå vara fattig. På lycka, kärlek, vänner, lust, vilja, mod....

Men vanligen menar vi väl med fattig att inte ha tillräckligt med mat för dagen, tak över huvudet, kläder på kroppen, möjlighet till skola, utbildning, vård osv.

Det finns olika uppfattningar om vad som ska göras för att utrota fattigdomen. En del menar att det ska lösas av samhället, som ska skapa trygghetssystem, arbeten osv. Andra framhåller individens egna möjligheter att skapa sin försörjning, t ex genom att starta en egen rörelse, som mikroföretag med mikrolån och dyl.

Jag tror dock att det är svårt för individer att skapa något varaktigt alldeles på egen hand, om det inte finns ett grundsystem i samhället, som ser till att demokratiska mänskliga rättigheter tillgodoses, att det finns skola som är öppen och fri för alla, att det finns möjlighet till vård för var och en som behöver det. Och så vidare.


Hur ser du på fattigdom? Vad kan göras för att bekämpa fattigdomen i världen? Skriv en kommentar med dina synpunkter!

Vandrar vidare

Jag har hållit på att sälja ekologiska rättvisetillverkade kläder och skor i liten skala genom mitt lilla företag Juste a'Fair nu i ett par år. Bara på "fritiden", dvs kvällar och helger. Öppnat för kunder när som helst egentligen, så där på begäran.

Varit med på mässor och bidragit (förhoppningsvis) till att folk fått upp ögonen för hur det står till med sko- och klädtillverkningen i världen, hur mycket den skitar ner och hur människor utnyttjas för att vi ska kunna köpa billiga kläder. Och kanske har jag genom att visa upp några exempel på schysst tillverkade kläder fått några att tänka till lite kring sin konsumtion.

Jag hoppas det, och jag tror det.

Nu känner jag dock att jag börjar närma mig slutet på den "epoken", dvs som kläd & skoförsäljare.... Det har varit enormt lärorikt, och intressant. Har träffat så mycket trevliga människor! Det har lett till en utveckling som jag tror inte skulle ha skett annars.

Men det börjar bli dags att gå vidare. Så jag säljer av med det som är kvar av lagret nu. Sedan ska jag satsa på andra bitar inom ramen för mitt företag.

Beställde visitkort häromdagen. Visste inte riktigt vad jag skulle skriva på det, vad gäller verksamhet, och så flög det bara upp i skallen: "Partner in CSR". Perfekt, Det är ju det jag kan.

Det kör vi vidare på.

Vad gör du med ditt överflöd?

I DN idag skriver Johan Croneman i en krönika om fenomenet Välgörenhetsgalor på TV. Han menar att det ger en ganska dålig smak i munnen att man lockar med en massa priser, konsumtionsvaror, bilar, resor etc för att förmå folk att skänka pengar till fattiga människor, som kanske bor i de länder den vunna resan går till....
Han belyser även med flera andra exempel hur knepigt det kan vara att förhålla sig till "välgörenhet".

Och ställer den berättigade frågan "Hur delar man med sig av sitt orättmätiga överflöd?"

Själv är jag synnerligen allergisk mot TV-galor, vara vilka det vara månde. Men jag är kluven i det här fallet, det erkänner jag. Får TV-välgörenhetsgalorna folk att skänka pengar, så må det vara berättigat. Även om massor av de insamlade pengarna måste gå till själva arrangemanget, löner till dyra programledare och artister, inköp av bilar, resor och allt vad det är?

Själv väljer jag autogiro till Rädda Barnen, Amnesty, Greenpeace, you name it... Har fadderbarn i Lettland. Och kan fortfarande tycka att jag gör för lite... Vi har ju fortfarande pengar över...

Hur tycker du att vi bäst delar med oss av vårt orättmätiga överflöd?

Vi ses i Salongen

På tisdag ska jag vara med på en Fairtrade Fokus-aktivitet på Stadsbiblioteket, i Salongen.

Jag ska ha ett säljbord med mina schyssta ekologiska kängor och tröjor.

Har inte hunnit tänka något särskilt på hur jag skulle göra med det, men så fick jag en idé! Jag har rivit långa remsor av sånt där gråbrunt golvpapper, och så ska de hänga över bordet och ner framför och på pappersremsorna har jag skrivit vad det är jag har, alltså produkterna, och priser och att de är fairtrade och ekologiska. Det blir nog bra. Enkelt och bra.

Övrigt som händer vi det här tillfället är att Littlemarbles spelar ,de är ju bra söta de små yrhättorna! Så blir det tipspromenad, minföredrag och provsmakningar. Kom dit vet jag!

Tisdag 14 oktober kl 13.00 - 15.00. Be there!!!!

Damer för livet

Jag är med i en Damklubb.
Nej, det vill jag inte berätta om.

Jo ,varför inte förresten? Varför har jag så svårt att berätta om Damklubben? Den är något av det bästa jag vet. Sex kvinnor som delar med sig av allt, inifrån och ut. Vi ger aldrig upp, fastän det är så svårt nuförtiden att hitta tider då vi alla kan träffas. Vi är så olika allihopa, men det finns en tillit mellan oss, som är så stark att vi aldrig kan lämna varandra.
Några av oss umgås inte alls med varandra utanför Damklubben, medan en del gör det, mer eller mindre regelbundet.
Många andra har tjejträffar. Det föll oss aldrig in att kalla det att vi skulle ha tjejträff, när vi började med detta. Det var Damklubben, från första start. Det tog rätt lång tid att värka fram ett bra namn, för det måste man ju ha. Efter mycket vridande och vändande på ord kändes det som om just Damklubb var det rätta ordvalet. Självklart för att vi var (och är) långt ifrån några damer.

Vi har ritualer såklart. Dem ska jag inte berätta om, det är uteslutet, men det är viktigt att ändå klargöra att det finns ritualer. Ett skäl är för att påminna oss om de (förmodat) fåniga ritualer som vissa herrklubbar ägnar sig åt, dels för att ritualer ändå skapar en sammanhållning och en gemenskap som håller över tid. Man kan aldrig ta in någon annan i Damklubben. Den är och förblir de sex.

Förutom att träffas, äta, dricka vin och samtala på liv och död, har vi aktiviteter för oss. Ibland. Vi har gjort dödsmasker, tagit änglamassage, frusit i utkylda hus i skogen, druckit kaffe hos gamle greven på Herrborum. Men det mesta har vi framför oss. Stadshotellet i Katrineholm väntar fortfarande, liksom Le Salon i Versailles.

Vi ska fotografera oss snart. Ett gruppfoto à la A Hard Days Night; svartvitt med starka kontraster mellan ljus å ena sidan och mörka skuggor på andra.
Det kommer bli fint.

Sagolik morgon

Tänk att komma till jobbet en vanlig morgon i oktober, och allt ser helt förvandlat ut! Till en sagovärld insvept i dimsjok som sakta svävar runt och upplöses i det stigande solljuset.




Men inomhus såg allt ut som vanligt.

Fotboll och CSR

Fotboll och socialt ansvarstagande - det är kanske inte det första kopplingen man gör.

Men precis som företagen nu har insett värdet i att visa upp hur man tar etiska och miljömässiga hänsyn i produktionsleden men även i närmiljön här hemma, så har ett visst uppvaknande skett i fotbollsvärlden.
Djurgården och Hammarby är de som utmärker sig i Sverige, medan Chelsea var först ut på plan med en rapport om sitt CSR-arbete.
Hammarby satsar för fullt på att stötta UNICEF, medan Djurgården bygger på sin Djurgårdsanda.

Men inte hos någon av dessa har jag sett att de har valt att enbart använda Rättvisemärkta fotbollar. Det är konstigt tycker jag. Det borde nästan vara det första en fotbollsklubb skulle satsa på, om man vill ägna sig åt CSR-frågor.

Nu väntar jag bara på att IFK Norrköping ska dra sitt strå till stacken. En Rättvisemärkt fotboll kanske kunde få laget att äntligen vinna!!

För nån jäkla rättvisa måste det väl ändå vara här i världen. Så mycket som vi pekingbor satsar och stöttar och hoppas på att de ska lyckas....

Fairtrade i fokus

Under denna vecka och nästa vecka äger Fair Trade Fokus rum över hela landet. Det är en satsning som föreningen Rättvisemärkt står bakom, och syftar till att få fler att upptäcka vad Rättvisemärkt innebär.
Här i Norrköping är det massor av bra aktiviteter som kommer hända under de här veckorna.
Här är några axplock:
Filmer som visas på Gjuteriet hur det går till när t ex leksaker, sjukhusmaterial eller rosor produceras. Hur det kan gå till i "vanlig" tillverkning (läs: där profit sätts före människors väl och ve) och hur det i stället blir när en annan ordning införs, där människan och miljön sätt i fokus.
Kenyanska rosproducenter besöker ett köpcenter och berättar, visar upp danser och bjuder på kaffe och choklad.
Köksbordssamtal med kommunalrådet om vad Fairtrade City innebär.

Och mycket mera. Se hela kalendariet för de här två veckorna på Norrköpings kommuns hemsida.

Schyssta handdukar

Visste ni att Jysk säljer ekologiska och rättvisemärkta produkter? Jag blev glatt överraskad att se detta när jag var inne där för ett par veckor sedan. Skulle köpa sittdynor till en teaterföreställning, och fick av en händelse syn på det grönblå Rättvisemärket vid några hyllor med handdukar.

Så här skriver Jysk själva om vad det innebär:
"Bomullen till handdukarna kommer från tre kooperativ i Mali. Rättvisemärkt garanterar odlarna ett skäligt minimipris om 0,36 Euro per kilo samt en Fairtrade-bonus om 0,05 Euro per kilo.

Minimipriset skall täcka produktions- och levnadsomkostnader, medan premien är tänkt att användas för social utveckling. Ofta används premien till att köpa skolböcker och uniformer, förbättra infrastruktur som vägar och byggnader, mikrokrediter eller annat som odlarna vill satsa på."

Som vi faktiskt hade behov att några nya handdukar, slog jag till på fyra stycken i den behändiga kulören grått.

Bilder i vardagen

Jag älskar att fotografera. Jag gör det nästan jämt, var jag än går. Problemet är bara att jag sällan har kameran med mig. Bilderna får vara i huvet, i bästa fall.


Hemma är det lättare att fota. Hemmamiljön är ju där den är - i närheten alltså. Bara att ut och knäppa.

Som cyklar i oktoberljus.

Är det slumpen som styr eller?

Nån som kommer ihåg boken Den nionde insikten? Jag minns inte så mycket själv av själva handlingen, men essensen gick väl ut på att saker och ting kommer till oss genom nån slags högre makt, eller slump...

Jag har inte tänkt så mycket på det där sen jag läste boken, och det är ju ett antal år sedan. Mitten av 90-talet om jag minns rätt.
Men det är bra märkligt hur ofta det faktiskt händer, att saker och händelser kommer till en, och att de hänger ihop, följer helt logiskt i varandra... Hur kan det bli så?

Det spelar ingen roll varför eller hur det kommer sig - jag är bara glad att det är så. Bekvämt om inte annat.

Ett exempel på detta är en idé som jag har jobbat med sen förra vintern, och som genom en rad slumpmässiga sammanträffanden förts framåt, vilket har gjort att idén klarnat mer och mer i konturerna.

I början av veckan var jag så på en konferens. Jag hade egentligen inte tid att åka på den, men något bara sade mig att jag borde göra det. Och så himla mycket det gav!

Jag träffade människor som kunde (utan att veta om det) hjälpa mig att utveckla ytterligare en dimension på den här projektidén som jag har. Och nu sitter jag här med i princip ett färdigt projekt, som kan bli hur bra som helst. Det ena sidan handlar om turism/besöksnäring, den andra handlar om integration/jämställdhet/personlig utveckling.

Ska bara hitta några timmar till på dygnet så ska jag skriva ner alltihopa också.