Rosling for president!

Adaktusson hade besök av Hans Rosling i sitt program häromdan. För dem som inte känner till Hans Rosling kan jag berätta att han är läkare och professor i folkhälsa, och enormt kunnig i allt som hör därtill.
Första gången jag hörde honom var när han var sommarpratare för ett par år sedan - det var ett sådant där ögonblick då man kommer ihåg precis vad man gjorde och hur man kände sig, när jag lyssnade på hans otroligt intensiva och hesa röst, när han berättade om sina år som läkare i Mocambique och sedan hur han såg på utvecklingen i världen, hur allt trots allt går åt rätt håll.

Han har en fantastisk förmåga att berätta på ett pedagogiskt och lättförståeligt vis, och så är han som sagt så otroligt engagerad att man själv blir jätteintresserad av världspolitik, globala frågor som fördelningspolitik, världshandel ja allt sånt.... För när han berättar blir det så tydligt vad som måste göras.
I Adaktussons program nämnde Hans Rosling att det finns fem skäl till varför vi har en stor matkris i världen nu:
1. Höjda oljepriser (olja behövs för att köra traktorer och andra maskiner i jordbruket, alltså påverkar oljepriset matpriserna)
2. USA gör biobränsle av majs ( i stället för att låta folk äta det)
3. Den ökande köttkonsumtionen i Kina och Indien
4. Skörden har slagit fel i Australien
5. Spekulation

Vidare berättade han att USA lägger 280 miljarder dollar på jordbrukssubventioner och 3 miljarder dollar på att utveckla grön energi.

Det är så snett här i världen...

Men Hans är optimist, det är en av de saker som är så underbart med honom - han ger aldrig upp hoppet! Han säger att det finns så mycket klokhet, det gäller bara att vi människor låter förnuft och klokskap råda, vi KAN lösa alla de här problemen, om vi gör det rätta.

Jag säger; om Hans Rosling fick styra världen, då hade vi en framtid...

Han är min husgud!

Världens bästa bilder # 5

Här kommer åter den efterlängtade serien "Världens bästa bilder, och vad de säger oss om mänskligheten". Allt enligt Edward G Saide.

Nu har vi kommit till nummer 5. Oavsett om man räknar bakifrån eller framifrån.

A human foetus at three months.

Bilden är tagen av Lennart Nilsson, förstås. Men vad som förvånade mig är att den är tagen redan 1965...!

Det är en rörande bild, det är så litet och bräckligt, det där lilla livet. Även om det skulle kunna vara en gris också (människo- och grisfoster är ju väldigt lika i början) så ser man, ja känner instinktivt, att det är en människa.

Eller skulle ha blivit, det är faktiskt ett aborterat foster.

Och hur skulle han annars ha kunnat fota det...?

Radion som minskar kriminaliteten

Har just sett Kobra på tv, det är nog det smartaste programmet som finns på tv, eller har jag fel - jag hinner ju aldrig se på tv, så jag vet kanske inte hur det är. Det kanske finns jättebra program som jag inte vet om, på nån liten kanal som jag inte upptäckt än i mitt enorma utbud.... Tipsa gärna! Det vore verkligen kul att höra.

Hur som helst. Kobra idag handlade bl a om livet i slummen i Nairobi. En ung tjej som var född och uppvuxen där hade ett eget radioprogram på den lokala radiostationen. Hon hade ett sådant samhällspatos, hon vill förändra och påverka genom sitt program genom att både roa och utbilda - edutainment, som det kallas. Och faktum är att man kunde konstatera att kriminalitet och attityder i det här slumområdet hade ändrats, bland annat tack vare hennes program!
Media har sådan genomslagskraft, det är skrämmande på sätt och vis. Men bra i det här fallet, det beror ju på vad man utnyttjar mediet till.
Tänk om Rix morronzoo bestämde sig för att minska kriminaliteten i Stockholm, vad skulle de inte kunna åstadkomma!

Hon är beundransvärd, den här tjejen. Jag hoppas hennes drömmar går i uppfyllelse; att bli en känd författare och journalist.

Jag känner ett släktskap med hennes inställning; jag vill också både roa och förändra. Det har vairt min tanke sedan jag startade blogga; jag vill uppnå någonting, väcka tankar, så små frön. Kanske jag lyckas peppa någon att våga göra något annorlunda som leder vidare till något positivt, kanske jag öppnar ögonen på en och annan... Hoppas det i alla fall.

1 % for the planet

1 % for the planet är en rörelse som växer runtom i världen nu. Den går ut på att företag, organisationer och artister ger en procent av sina intäkter till olika klimatorganisationer.

Ifrån Sverige har än så länge bara fyra företag registrerat att de är med. De var inte kända för mig, men i alla fall, heder åt dem!

Armour, Skinkayaks, Hedberg Ekologkonsult och Topptur förlag. Nu fick ni lite gratis reklam! Det bjussar jag på.

Umalali

DN hade en recension häromdagen som gjorde mig väldigt nyfiken och intresserad av musiken som det handlade om.

"Umalali - The Garifuna women's project": Det är Garifuna-kvinnorna som bor på Centralamerikas karibiska kuster, ett slags afrikanska indianer, deras sång låter både urgammal och modern på samma gång.
Ett litet smakprov finns på Youtube. Jag vill ha mer!

Färgstarka filmer i vårens tid

Om någon har sån otur att denna person är sjuk, och ligger inne med nerdragna persienner som vårsolen strilar igenom, och dammet sakta rör sig i ljusstrimman medan man ligger i soffan med täcke över sig och man hör koltrasten drilla därutanför i trädet.... - om man då behöver någon tröst så kan man se på en bra film. Eller tre.

Välj Kieslowskis Trikolor-filmer; Den Blå, Den Vita och Den Röda filmen.

Kieslowski var en gudabenådad regissör som dessvärre rökte som en borstbindare och dog på operationsbordet under en hjärtoperation, alldeles för tidigt. Han kunde gott ha levat länge till.

Men i alla fall hann han ge oss dessa filmer bland annat. Helt underbara, fulla med detaljer, atmosfär, en estetisk tanke med allt, gripande berättelser, men också dråplig humor i bland.

Filmer som dessa gör oss klokare på nåt sätt.

Se dem.

Dags att så!

Du kanske inte har någonstans att så dina favoritblommor? Alla är ju inte med trädgård, eller inte ens en balkong.
Nå, men det kanske finns en plätt av jord nånstans i närheten där du bor? En liten bortglömd hörna som kommunen glömde, eller parkförvaltningen eller vilka det nu var... Ta den! Ta den i besittning, och bli en Guerrilla Gardener!

Det passar alldeles utmärkt att börja nu inför 1 maj, för det är nämligen The International Sunflower Guerrilla Day! Då är det en perfekt dag att gå ut och hylla Moder Jord med att plantera några solrosfrön på ett för dig lämpligt ställe.

Kanske nånstans som du passerar varje dag på väg till jobbet, skolan, affären eller nåt.... Titta till de små fröna, de gror snabbt och om du bara ger dem lite vatten ibland och kanske gödning nån gång, så kommer det bli så jättefina solrosor, som kommer glädja dig och alla andra som passerar förbi. Och sist men inte minst - alla småfåglar som kommer bli så lyckliga i höst, när de kan käka upp alla fröna!

Så iväg och handla några solrosfrön nu, så du är förberedd, för snart är det Första Maj!!!

Miljonärer är också människor

Jag var inne och svarade på Dagens fråga hos en annan bloggare idag, och frågan löd: Kan vem som helst bli miljonär?
Jag raljerade lite och menade att det kan ju vem som helst som är lite skrupellös och har vassa armbågar. Men, jag menade inte så illa egentligen. Det finns ju snälla miljonärer också.
Faktum är att de är jättesnälla , en del av dem. Bill & Melinda Gates skänker enorma belopp till bekämpning av okända sjukdomar i tredje världen, och till IT-fiering av biblioteken i Lettland med flera f d öststater också.
Och idag läste jag en notis i DN om en engelsman som blivit miljonär många gånger om på internetlösningar och media. Nu har han också dragit igång ett projekt för att utrota malaria i världen. På Malaria Engage kan man gå in och donera pengar för ändamålet. Jag utgår från att han själv pytsat in en rejäl slant...

Bling bling och kaos

Just nu pågår en utställning av David LaChapelle på Fotografiska museet i Nacka. Jag såg en notis om det i någon tidning häromdagen och fastnade för beskrivningen av konstnären då hans bilder sades vara ett starkt angrepp på den genomkommersiella tillvaro vi lever i.

Många upplever kanske hans bilder som ganska provocerande, men det beror väl på hur petig man är. Jag tycker det var intressanta bilder, både snygga och tankeväckande...

Blev lite förvånad när jag sen såg ett inslag på Kobra igår kväll om just LaChapelle, och bilden som suttit på väggen ovanför min dator i månader kom upp på teverutan.

Nästa gång jag åker upp till Sthlm privat ska jag ta mig tid och åka ut och kolla in utställningen.

Jag hade tänkt visa bilden här, men det vill sig inte hos Blogger just nu, så vi provar att länka till den istället. Here we go....

Nu faller pusselbitarna på plats!

Idag har jag fått napp! En stor organisation med resurser och tyngd har visat sig vara intresserad av min projektidé! Kanske den äntligen ska gå att förverkliga... Hoppas hoppas.

Ska skriva ett förslag till projektbeskrivning till på torsdag, och ha den färdiga skrivningen klar till måndag. Så nu gäller det att ligga i under veckan som kommer.

Håll tummarna för att det kommer att lyckas! Jag vill verkligen det här! Ska berätta mer om vad projektet handlar om när det blir klart. OM det blir det alltså. Törs inte utmana ödet alltför mycket ännu.

För övrigt har jag legat under skalpellen idag... Ingen skönhetsoperation precis, bara en ovanligt svart och dum leverfläck på ryggen. Hoppas den inte var nåt annat än det. Nu är han bortskuren och skickad på analys.

En helg av njutning och glädje

Vilken helg det varit! Det började bra igår med att jag faktiskt hade två kunder som handlade i min lilla butik (jo jag vet att jag inte berättat något om den ännu, men det har sina skäl. Det kommer!)
Sen hjälpte jag min bästa vän att ordna med en fest för hennes dotter som fyllde 18 år. Det bjöds på god mat (quinoa- och couscous-sallader, pajer, sötpotatis-sallad m m) och som avslutning en riktig överraskning - födelsedagsbarnet fick sjunga och spela för alla på festen tillsammans med sitt band! De kan bli något stort - kom ihåg var ni hörde dem först!

Idag har vi varit hos andra goda vänner på brunch. Och det var verkligen en riktig brunch, enligt den amerikanska modellen. Inget fattades på bordet; där var olika nybakta bröd, ostar, marmelader, sallad, ett berg av äggröra, fruktsallad och vispgrädde. Skålar med chokladkakor brutna i bitar, ljus och mörk choklad med nötter i. Där fanns en massa korvar och en hel plåt med bacon också, det äter ju visserligen inte vi, men andra gjorde. Och alltihop kröntes av att husets kock gräddade drivor av amerikanska pancakes som dränktes i lönnsirap och smör....! Gissa om det var ljuvligt....!

Dagen till ära sken solen från en klarblå himmel, gräset var smaragdgrönt och tulpanerna öppnade sina blomblad där vi satt på filtar ute i trädgården.
Man ville aldrig gå hem. Det var så kul att träffa lite trevliga nya människor också, till exempel denna trevliga person.
Blev också glatt överraskad att träffa en som jag tidigare bara träffat något genom jobbet, det visade sig att vi gick och bar på samma tankar om att jobba med CSR-frågor, så kanske det kan bli något....

Åh om dygnet hade 48 timmar och man aldrig var trött. Då kunde man hinna med hälften av sina idéer och drömmar....

Världens bästa bilder #4

OK, enligt min förvirrande logik är detta den fjärde inlägget i denna serie, men nummer 7 eftersom jag tar dem från slutet.

Nog om det, den här bilden känner ju alla igen.

Raising the flag on Iwo Jima.

Tagen av Joe Rosenthal under andra världskriget, på den japanska ön Iwo Jima 23 febr 1945.

Faktum är att det här är den andra flaggresningen, en första grupp var uppe på öns topp med en flagga och Rosenthal missade det. Men när han fick höra att en ny trupp skulle upp med en större flagga följde han med. Han hade fullt upp med att stapla upp stenar som stöd för att ta bilden att han nästan missade tillfället när flaggan restes. I sista stund fick han upp kameran och knäppte den bild som skulle komma att bli historisk.

Bara tre av de sex män som var med på bilden överlevde kriget.

Och vad säger det här oss om mänskligheten?

Att krig är obegripligt, och ändå håller vi på med det överallt.

Eller har du någon annan fundering om det?

Är det bra på jobbet?

Jag ska aldrig, aldrig nånsin mer klaga på mitt jobb. Jag har världens bästa jobb. Åtminstone jämfört med oerhört många andra.

Igår var jag och besökte en liten fiskfabrik i Lettland. Långt ute vid Rigabuktens kust i ett litet samhälle med några tusen invånare låg den. Arbetarna, till 80 % kvinnor, gick i skift så ruljangsen var igång nästan dygnet runt. I en del av fabriken satt de vid en lång bänk och trädde små fiskar på spett som sedan röktes i stora plåtskåp.
Därefter lades fiskarna korsvis i platta konservburkar av andra kvinnor som satt i nästa del av fabriken. Det var det enda de gjorde; fyllde konservburkar med småfisk, som sedan fick en skvätt olja på sig och förslöts, steriliserades och skickades på export till Ryssland eller för inhemsk konsumtion.

Jag kan inte komma på något mer mördande tråkigt jobb.

Ingen radio, absolut inga hörlurar, bara ett högljutt slammer från rullande plåtskåp, löpande bandet, olika maskiner som var igång. Följaktligen var det så hög volym att de inte ens kunde prata med varandra. Och för detta tjänade de cirka 2500 kr i månaden.

Vi har det så bra så vi fattar inte.

Rapport fran Lettland

Efter en hektiskt eftermiddag ar jag nu pa besok hemma hos en familj som bor en bit utanfor den lilla staden som jag besoker. Det ar ett par ar sedan jag var har sist, och det ar en del som har forandrats. Men fortfarande ar de flesta hus mycket gamla och slitna, och kontrasten blir desto storre gentemot de nya husen. Annat som forandrats mycket mot forut ar att droganvandningen bland mycket unga okat dramatiskt.
Har varit pa besok pa ett dagcenter for gamla i eftermiddag. En normal pension ligger pa ca 1500 kr. Det ar inte mycket att leva pa. Men om man har varit deporterad till Sibirien far man tillagg.
Det ger lite perspektiv. Tank om svenska pensionarer hade Sibirien-tillagg pa pensionen!

För alla klädtokiga

Idag har jag ägnat mig ovanligt mycket åt min garderob. Och eftersom det är det mest populära ämnet i hela bloggvärlden, så tänkte jag låta er ta del av denna del av min värld, inte vill jag förneka er det...!

Således en rapport vad som har behängt min kropp denna dag; ett par jeans av okänt märke, inköpta på Myrorna för cirka 7-8 år sen. Håller ihop hjälpligt än.
En urblekt lång gråvit t-shirt, lite sladdrig men skön.
En grön dragkedjetröja över det.

Det har känts helt fantastiskt. Hela dan. Tänk vad lite kläder kan göra.



Och packat klart har jag gjort. Imorgon åker jag till Lettland.

Crow and Mama

When Crow cried his mother's ear
scorched to a stump.

When he laughed she wept
blood her breasts her palms her brow all wept blood.

He tried a step, then a step, and again a step -
every one scarred her face for ever.

When he burst out in rage
she fell back with an awful gash and a fearful cry.

When he stopped she closed on him like a book
on a bookmark, he had to get going.

He jumped into the car the towrope
was around her neck he jumped out.

He jumped into the plane but her body was jammed in the jet -

There was a great row, the flight was cancelled.

He jumped into the rocket and its trajectory
drilled clean through her heart he kept on

And it was cosy in the rocket, he could not see much
but he peered out through the portholes of Creation

And saw the stars millions of miles away
and saw the future and the universe

Opening and opening
And kept on ond slept and at last

Crashed on the moon awoke and crawled out

Under his mother's buttocks.

From the life and songs of the Crow
By Ted Hughes

Veckan som varit

Efter ett par glas vin, lite grön sparris och färskriven parmesan uppå, är man redo att släppa ut hela veckans frustrationer...
Några bitar mörk choklad slinker ner medan irritationen över trögheten i jobborganisationen får utlopp.
Stor och tung besvikelse över att notiriska nejsägare dissar storartade projektplaner, gör att man tappar fokus och inspiration.

Tidsbristen och alla måsten som någon (?) tilldelat en, gör att tröttheten sakta singlar ner som en luddig filt över tillvaron och gör att man helst vill gå och dra ett täcke över sig.

Och när man rullat sig i självömkelsens lera och dy ett tag, slår insikten till om att man kanske borde höja blicken en aning. Vad har jag förlorat? Inget viktigt.

Inte en tioårig flicka som försvunnit spårlöst på första egna cykelturen hem. DET är en förlust som ligger som en betongklump över mig - över oss - oavbrutet.

Dags att få perspektiv på tillvaron.

Musik i öst och väst

Jag tycker det är rätt fantastiskt hur ett land som Finland på senare år börjat producera så himla mycket bra musik, det kommer fram den ena duktiga sångerskan och sångaren stup i kvarten. Sett mot bakgrunden att Finland länge prenumererade på jumboplatsen i schlagersammanhang och av många ansetts bara kunna åstadkomma hygglig tango - för dem som gillar tango då. Och Säkkijärven polka förstås.
Nå, nu skulle jag inte ägna det här inlägget åt att hacka ner på våra grannar i öst, jag tycker nämligen om Finland och finnarna.

Förra sommaren hade jag dessutom lyckan att få se och höra M A Numminen när han en sensommarkväll gästade min stad och med en kollega lyste upp tillvaron för oss! Man kunde inte annat än vara glad efter den kvällen, och imponerad också faktiskt! Han är en duktig musiker, det är det kanske inte alla som tänker på.

Nå, utvecklingen fortskrider enligt någon naturlag, och nu är det väl dags för vårt grannland i väster att ta sig ur klämkäcksträsket, och fram ramlar helt makalösa band som Kaizers orchestra och Katzenjammerne.

Det är nåt annat än Anita Hegerland det! Lyssna och njut.

Världens bästa bilder #3

Då var det dags för nummer 8. Jag tar dem ju baklänges.

Moonrise over Hernandez, Mexico. fotograferad av Ansel Adams 1941.

Ett klassiskt foto, taget kl 4 på eftermiddagen i oktober, just när månen gick upp.

Det finns många skildringar av hur Ansel Adams tvärnitade där i gruset av vägkanten och hysteriskt letade efter utrustning för att kunna mäta ljusstyrkan, inte hittade det och slutligen drog sig till minnes månens ljusstyrka och fick det där oförglömliga fotot.

Visst är det vackert?

Vi kan ju!

Har med ganska stort intresse följt dokuserien (?) Klass 9 A som går på SVT1 tisdagar.

Experimentet som går ut på att se om en av Sveriges sämsta klasser kan bli en av de bästa på bara en termin, med hjälp av en specialstyrka bestående av de bästa lärarna i hela landet.

Några kolleger på jobbet hade ganska tidigt invändningar i stil med " det är klart att det kommer gå bra för dem, det gör det ju när man får sån bra hjälp! Och SÅ mycket uppmärksamhet!"
Och med det avfärdade man därefter hela grejen, för då var det "inte på riktigt".

Jag menar att det är just det som alltihop handlar om - om man får bra och engagerade lärare som ser en, och omvärlden dessutom bryr sig om hur det går för en - då kan vem som helst få toppbetyg!

Alla eventuella hinder sitter bara i hjärnan.

Undrar vad som kommer att hända när serien är slut och det visar sig att alla eleverna fått jättebra betyg...? Kommer skolan äntligen få de resurser den saknat så länge då?

En mer långtgående tanke som får det att svindla till rätt rejält - tänk om alla barn i hela världen skulle få gå i skolan. Över huvudtaget. Och med bra lärare därtill.

Vad skulle inte den här världen kunna förändras till då?

I all enkelhet

Som så mycket annat kommer livsstilsrörelsen Frivillig enkelhet ursprungligen från USA, där det samlats under begreppet Voluntary simplicity.
Jag hade inte hört talas om det förut, men häromdagen när jag var på konferens nämndes det i förbifarten och jag blev förstås nyfiken.

Kort sagt går det ut på att leva så att man inte längre upplever att man aldrig har tid för det som man verkligen vill göra.
Dels kan det också handla om materiell enkelhet, självvald sådan. Vi ägnar ju allt mer tid åt att ta hand om alla de saker vi äger, det tar inte slut utan fylls på ju mer saker vi skaffar oss.

Andra beståndsdelar i Frivillig enkelhet handlar om att leva i god gemenskap, att göra det man älskar att göra och leva i nuet.
Låter helt fantastiskt och smått utopiskt. Men alldeels säkert helt realiserbart - det är bara att bestämma sig.

Jag börjar nu.

Vänner i etern

Är det nånting som är avkopplande så är det att lyssna på radio.

Om sommaren brukar jag ha radion på överallt; i boden ute i trädgården har jag alltid P1 på. Det är av någon anledning den kanalen som jag får in bäst på den gamla skruttiga radion som är därute, och det passar ju utmärkt för då missar jag inte Sommar.
I trädgården bär jag runt på en liten radio som går att både veva igång, eller så kan den gå på batteri eller solljus. Då rattar jag in P1, P2 eller P3 beroende på vad som är bra.

Idag har jag lyckats vara i närheten av radion just som det har varit bra program på P2; i förmiddags var det Klingan som underhöll mig medan jag slet med bokföringen, nu ikväll var det Folke som ackompanjerade matlagningen i köket. Så himla mycket bra musik!

Klingan t ex handlade till rätt stor del om en för mig helt okänd artist, Habib Koité, men vilken häftig musik! Så underbart det är när man får något serverat bara så där, och det är sån fantastisk musik. Det är som att få en ny vän.

På Folke spelades det romsk musik, med anledning av att det är romernas nationaldag på tisdag. Döm om min förvåning när jag hörde She moves through the fair, som jag alltid trott vara typisk irländsk bara för jag hört den med U2 och Van Morrison, men som visade sig ha romska rötter.

Där ser man.

Smart att handla nära

Jag avskyr folk som börjar med att säga att "ja här i Sverige är folk så här... eller gör så här...." och sedan använder det som ett belägg för att svenskar är osedvanligt dumma, korkade, trångsynta eller vad det nu är man vill föra i bevis.

Och nu tänkte jag själv precis så. Man är som folk alltså.

Jag tror nämligen att det är rätt typiskt svenskt att jaga extrapriser, och handla (framför allt mat) så billigt som möjligt. Rabattkuponger, extrapriser, gigantiska stormarknader med stora pallar med livsmedel staplade i våningar, rad efter rad.

Vi måste värdera den lilla butiken mycket högre. Att handla mer i kvartersbutiken, i affärerna i bostadsområdet man bor i, i den lilla orten i stället för i storstan där man jobbar, i lanthandeln - allt detta bidrar till att de här butikerna kommer kunna överleva och finnas kvar även i framtiden.

Därför ska vi inte förledas att tro att vi vinner något på att åka till själlösa stormarknader och handla massor med mat, och tycka att nu har vi ju tjänat flera hundra kronor.
För mycket av all den där extra maten vi har storhandlat, den hinner bli dålig (om det är frukt, grönsaker och andra färskvaror) och mycket av det andra leder till överkonsumtion vilket bidrar till övervikt och ohälsa i stället.
Och även om det blir dyrare att handla lokalt, så kvittar man det mot att skippa chipsen ,läsken eller något annat onödigt. Så går det på ett ut.

Så det finns inte många skäl till varför man inte skulle handla det allra mesta i närbutiken. Vi kommer tacka oss själva för det om tio år.

Möte med en idol

Har varit på konferens med jobbet ett par dagar, och under middagen igår kväll kom det vanliga ämnet "Jag mötte Lassie" upp. Ni vet, folk ska berätta om vilka kändisar de mött eller sett.

Och då kom jag ihåg mitt möte med en kändis. Det var inte vem som helst, han hette Svenne Hedlund och jag var sex år när han tog mitt hjärta med storm! O, dessa sammetsbruna ögon och långa svepande hårman...! Jag var förlorad. Alla sparpengar och födelsedagspengar gick åt till att köpa singlar och han sjöng direkt till mig, skivorna gick varma på den lilla skivspelaren med högtalare i locket av plast.

Så hände det sig en dag att jag skulle åka rälsbuss till grannstaden där min mormor bodde. Sju år gammal vinkas jag av på stationen av min ömma moder. Med en chokladkaka som färdkost sitter jag på min plats när någon slår sig ner på sätet mittemot. Jag minns hur jag tittar upp och - hjärtat stannar nästan. Det är han. Min idol. Det kan inte vara sant. Jag sitter bara tyst, och törs inte se honom i ansiktet, än mindre ögonen.

I stället tittar jag i smyg på hans ben, och då händer det fasansfulla. Han lägger ena benet över det andra, och byxbenet åker upp och blottar ett stycke hud mellan byxkanten och strumpan. Och benet är alldeles hårigt. Svarta långa hårstrån.

Idolglorian åkte obönhörligen på sned, glansen falnade och jag steg lättad av tåget.

Det var min första kontakt med det (o)täcka könet.

I fortsättningen har det gått avsevärt bättre...

Att vara ensam

Förra veckan handlade Vetenskapsmagasinet på SVT 1 om isolering, och hur det påverkade människorna som utsattes för det. Ens första tanke kan kanske vara att det kan väl inte vara så farligt, i alla fall inte jämfört med tortyr. Men av programmet framgick tydligt att isolering är just tortyr.

Det är otroligt vad starkt vi människor reagerar på att vara isolerade, helt lämnade åt oss själva. Ännu värre om det dessutom hålls mörkt.

Försökspersonerna i programmet hade frivilligt gått med på experimentet och bör väl ha varit någorlunda förberedda mentalt, om det nu går. Det var också ”bara” två dygn som de befann sig i isolering. Ändå påverkades deras förmåga väldigt mycket när det t ex gällde att kunna resonera logiskt, och svara på frågor av olika slag.

Det var inte svårt att förstå att de ”bekännelser” som avgivits av fångar som hållits i isolering inte kan räknas över huvud taget, men det är just vad som sker, i olika länder runtom i världen. Idag.

Var kommer vi ifrån?

Jag är fascinerad av folklivsforskning, gamla traditioner, seder, lokalhistoria och släktforskning inte minst.

Till ena halvan har jag rötterna djupt nere i den östgötska myllan, sedan sekler tillbaka. Den andra halvan trodde jag bara var "vanlig" norsk, men nu har jag fått reda på att jag till en åttondel är Kvän...! Vad häftigt!

Kvänerna fanns ursprungligen runt Bottenvikens nordligaste del. De omnämns bl a i Egil Skallagrimssons saga. Bara det. Sånt sätter igång fantasin.

Sen är det ju en annan historia att jag alltid haft en känsla av att jag levt i Ukraina förut. Vem vet. Det kanske jag har gjort.

Resurssnålt sex

Den amerikanska sajten Ideal Bite är en väldigt trevlig sajt som samlar och sprider en massa olika tips och idéer om hur man kan bli mer miljövänlig, ekologisk och mindre resurstärande i sitt dagliga liv.

Det jag gillar med sajten är den glimt i ögat som de båda innehavarna, Jennifer och Heather har, och deras personliga approach. Det känns aldrig som om man blir skriven på näsan, inga pekpinnar, utan bara vänligt sinnade tips och råd om allt mellan himmel och jord.

Mycket är förstås anpassat för den amerikanska marknaden, och en hel del tips på varor och produkter finns ju bara over there, men ändå. Man kan ju hitta motsvarande här hemikring också om man letar lite.

Jag prenumererar på deras dagliga nyhetstips, och idag handlade det om att man kan återanvända kondomer inte bara två utan faktiskt tre gånger! Det är bara att vända ut och in och skölja - tänk vad mycket pengar man sparar, och resurser förstås. En och annan oönskad graviditet får man se som en spännade extrabonus...! Jag fattade faktiskt inte förrän jag kom till slutet att det var ett första april-skämt..!

Så insnöad är jag... :-)