I feel pretty good

Idag var jag på en riktigt häftig föreläsning med Jonathan Harris, en ung kille från Vermont, USA, som bl a har föreläst på TED, World Economic Forum, Google samt några skogshippiesamlingar också...

Han har skapat sajten We feel fine. Den scannar av alla bloggar världen över (som skriver på engelska då) som innehåller orden "I feel" eller "I am feeling" och sammanställer dem på ett väldigt spännande sätt och gör statistik av det. Man kan följaktligen se hur många som känner en viss typ av känsla under de senaste timmarna.

Tanken med detta experiment är att kartlägga hur mänskliga känslor utvecklas och förändras.
En iakttagelse som han gjort t ex, är att graden av lycka minskat under åren som sajten funnits. Detta beror inte på att människor blivit mindre lyckliga, utan att användarna blivit äldre. Från början var det mest användare runt 20-25 år som bloggade, och i den åldern tenderar man att ha starka känslor.
Men nu är det mer folk uppåt 30-40 osv och vi människor tenderar tydligen att inte känna lika stark lycka när vi blir äldre, utan uttrycker känslor mer i termer av nöjdhet och dylikt.

Jag vet inte om det är så?

Kanske inte för mig i alla fall. Man hade väldigt starka känslor när man var yngre, men det var tyvärr inte så mycket av lycka, utan mera av en önskan att komma iväg, uppleva någonting, fly.... Att det fanns en annan värld, där man skulle kunna uppleva lycka, om man bara kom dit.

Anyway. Det var, om inte lycka, så i alla fall väldigt häftigt att ha varit där och sett och hört Jonathans presentation. Och nu kommer min blogg att vara med i We Feel Fine....

:-)

Borde förbereda mig för deklarationen men....

...havet brusar i mina öron. Jag vet inte om det är för att trumhinnorna håller på att återställa sig till ett liv ovan vattenytan, eller om det, havet alltså, helt enkelt bara kallar på mig....
Sitter och går igenom ett tusental bilder från dykresan. Det dyker upp ett och annat guldkorn...

Den här gillar jag till exempel.

Öde platser

Från Mali kommer tuaregerna, ett nomadfolk som i urminnes tider levt i Saharas öken.

Bandet Tinariwen består av tuareger, och det bildades redan 1982. Men det var inte förrän förra året som jag upptäckte dem. De spelar en sorts ökenblues som är så vacker, suggestiv och säregen...

Kanske det inte är så konstigt att bluesen, som vi trodde kom från amerikanska södern, egentligen har sitt ursprung i Afrika...

De första 18 åren gav bandet bara ut kassetter, men efter att ha upptäckts av Robert Plant (Led Zeppelin) har de upptäckts av världen, och turnerar nu överallt.

Förunderliga djur...

Rökringar har man ju sett, men luftbubbleringar....?

Hur 17 gör de? Jag fattar verkligen inte hur de kan få dem att stanna som ringar... Se själva!

This is Dogville

Jag önskar att jag hade mer tid att se på film. Det görs så otroligt mycket bra filmer, även om inte alla är så lätta att få tag i. En del går 1-2 veckor på små biografer i storstäderna, en del kommer över huvud taget inte ut på bio och då får man hoppas att de går att hitta på dvd så småningom.

Men en del går på tv också. Igår kväll hade jag bespetsat mig på att se Dogville som gick på tvåan. Ni vet, Lars von Triers film från 2003. Bara det, att det var SÅ länge sen den gjordes. Jag hade för mig det var precis häromåret...

Nå. Inledningsvis kände jag mig lite skeptisk. Nog för att det var ett intressant minimalistiskt drag att låta handlingen utspela sig i en studio, med den lilla byn Dogvilles hus och gator uppritade direkt på golvet, men jag befarade att det skulle, hur ska jag säga, göra filmen lite platt och tråkig...

Ingen fara. Filmen bara växte och växte och gjorde att jag absolut inte kunde gå ifrån, något som jag lätt kan göra om jag inte anser en film tillräckligt bra.

Nu ska jag inte återge händelseförloppet här, för om det är någon som läser detta som inte har sett filmen ifråga, är det absolut nödvändigt att denne gör det.

Men jag vill i alla fall säga att von Trier har en hel del att förmedla, som väcker tankar om oss människor och om våra samhällen; om beroende och tillit, om begär och småskurenhet, om illvilja och avund och vad vi människor är kapabla att göra när situationen eller förutsättningarna är "de rätta".

Det är verkligen otäckt att tänka sig in i hur det skulle vara att hamna i en liknande situation som Grace (Nicole Kidman) där ingen finns som kan hjälpa en, inte ens de som säger sig vara ens vänner eller förtrogna. Och vilka känslor det föder, hur hämnd och vedergällning kan tillåtas bli det oundvikliga slutet, även för den som föresatt sig att vara ödmjuk och visa tillit.

Det är inte alls otänkbart att det skulle kunna hända vem som helst av oss, vi ska inte ta dagens liv och samhälle för givet. I vissa stycken har vi redan ett Dogville-samhälle här...


Filmen skapar massor med frågor och ger inga självklara svar, på det viset är det en krävande film som begär en del tankeverksamhet.

Slutet adderar det sista frågetecknet med ett bildspel av utfattiga människor i otrolig misär från 30-tal till nutid - allt ackompanjerat av David Bowies "Young Americans".

Se den!

Var på smygpremiär igår, och såg "Slumdog Millionaire". Filmen har fullkomligt nedlusats med priser, och eftersom det ofta kan skruva upp förväntningarna lite för mycket satte jag mig i biofåtöljen utan särskilt stora förväntningar.

Men redan någon minut in i filmen var jag såld - magnifikt foto, häftig musik och en genialisk story som målar upp hela det galet stora skitiga elaka förförande och vackra land som Indien är.

Utan någon som helst sentimentalitet serveras ett samhälles alla sämsta sidor; barnarbete, misshandel, slaveri, religionsmotsättningar, mord, stöld och miljöförstöring. Detta smörgåsbord garneras med alla de sämsta egenskaper som kan hittas hos människor; girighet,avund, ren elakhet, men så småningom även den rena kärleken förstås.

Storyn tråcklar in allt detta i en spännande väv som utgör huvudpersonens liv fram till dess att han sitter i "Vem vill bli miljonär" och med alla sina (oftast sorgliga hemska) erfarenheter visar han sig mirakulöst nog kunna svaren på alla frågorna.

Nå, nu ska jag inte avslöja mer för ni ska gå och se den här, det är helt klart! Premiär på fredag! Imorgon alltså.

Off you go...!

Se människorna

1973 packade Daniel Meadows in sig i en 25 år gammal dubbeldäckarbuss, för att börja sin resa för att fotografera folk och miljöer i Thatcher-land. Han hade fått ett stipendium och lyckades skrapa ihop lite mer pengar, tillräckligt för att ha till bensin, framkallningsvätskor och annat livets nödtorft.

Daniels idé var att fota människor där de var, på gatan, och sedan låta dem få sitt fotografi nästa dag.

The Free Photographic Omnibus blev väldigt uppmärksammad där de rullade in på gatorna. Bussen i sig var förstås en uppenbarelse, men detta att någon kom med kamera hörde inte till vanligheterna. Det var fattiga arbetare eller arbetslösa som naturligtvis inte ägde några kameror.
Då, när det begav sig på 70-talet, var det kanske ingen som tänkte så mycket på dessa fotografier. Men nu, 30-35 år senare, är de ett omistligt tidsdokument.

Bilderna av dessa människor har till och med visats på The National Portrait Gallery, vilket inte var så självklart från början. Den högste curatorn där, menade att på det museet visade man inte porträtt på vem som helst. Nej, det skulle vara på människor som åstadkommit någonting, människor som var speciella.
Nå, han insåg tydligen så småningom att även de här människorna var unika, lika mycket som vem som helst.

Om ni kollar in Daniel Meadows hemsida om The Free Photographic Omnibus, leta rätt på historien om Florence, under Photographs.
Den videon hon gjorde skulle jag ge vad som helst för...!

Idag var Daniel Meadows och berättade allt det här och mer därtill under en och en halv magisk timme på Arbetets museum här i Norrköping.

Vi var ett tiotal lyckliga själar som gått dit. Ni andra missade nåt.

Men ni har chansen att se utställningen No such thing as society ända tills 31 maj.


...

Bli skogsägare

På begäran - låt oss rädda skogen i Verle!

På Ett klick för skogen, kan du gå in och köpa din lilla bit av denna gammelskog som ligger nordost om Göteborg. Före den 19 mars måste 7 450 000 kronor ha samlats in, annars återgår skogen till skogsägaren som planerar att avverka den.

Den ska tydligen vara en riktig trollskog, full av pärlugglor, orre, korktaggsvamp och klockpyrola....
Visst känner man den härliga doften av mossa och gran när man hör orden...?

Så skrid till handling - du kan antingen gå in och donera pengar, eller köpa "din" ruta. Något som man kan gå ihop om, eller starta en insamling för. En ruta kostar 2555:60, det är ju inte så omöjligt att samla ihop.

Bilden här bredvid är tagen i en fin gammal skog som fanns mellan Norrköping och Finspång. Tyvärr finns inte den skogen längre...


....

En bild som inte kräver några ord

Den svenske fotografen Lars Lindqvist vann andra pris nyligen i en av de främsta av fototävlingar, World Press Photo. Hans bilder skildrar, som så många andra i denna tävling, hur krig, svält och människans allmänna ondska drabbar människor överallt på jordklotet.
Lindqvist har valt att skildra kriget i Georgien på ett annorlunda sätt.

Men jag plockar fram en bild från 2007, tagen av Greenpeacefotografen Daniel Beltra. Den vann också ett andrapris i samma tävling det året. Bilden visar hur regnskog i Amazonas jämnats med marken för att bereda plats åt sojaodlingar.

Sojan som ska föda alla de köttdjur som den växande medelklassen i världen kräver.

Det ensamma trädet som lämnats kvar är ett "Brazil Nut Tree", skyddat enligt brasiliansk lag.



...

Iskalla reaktioner...

Fick en bild idag från en massdemonstration som ägt rum, mot den globala uppvärmningen. Man kan förstå att de är upprörda...


...

Kakao för kärleks skull

Det är ju alla hjärtans dag på lördag. Det är kanske många som köper en chokladask till sin hjärtans kär då, men här kommer ett ännu bättre tips!

Köp ett kakaoträd i Ghana, och hjälp därmed en fattig familj att skaffa sig försörjning. På Actionaids hemsida kan du beställa detta för en hundring, och så får du ett gåvokort att ge till din käraste som bevis på hur långt din kärlek faktiskt räcker...

Bra va..!




Foto:www.fotoakuten.se

Längtan till underlandet

Allt jag kan tänka på är den undre världen.

Alltså, den under vatten. Det är verkligen märkligt att jag skulle komma att bli så "hooked" på dykning... Det kunde ingen ha trott för bara några år sedan, allra minst jag själv.

Jag är verkligen inte särskilt bra på det, än. Men jag hoppas få chansen att öva på det tillräckligt ofta för att bli något så när bra. Och jag kan ju tillräckligt för att ta mig ner och manövrera runt utan problem.

Men så vackert det är där nere... Och känslan av att sväva omkring, viktlös - det är som att flyga. Jag har drömt några gånger att jag kunnat flyga, och det påminner litegrann om den känslan.

Mest påtaglig blir den upplevelsen när man befinner sig över ett rev som sluttar starkt neråt. Då ser man hur oerhört stort havet är, och det hisnar i magen när man ser djupet försvinna neråt under en....

För några veckor sedan hyrde vi ett litet badhus utanför stan, och hade det alldeles för oss själva under ett par timmar. Jättemysigt, jag snorklade runt och bara drömde om att jag var i Röda havet i stället... :-)

Vad gör man inte!

KONTROLL på Grammofon

Vilken fantastisk dag det har varit! Trots att det varit 3 grader och kallt januariduggregn, så har det varit en riktigt bra dag.

Vi har haft vernissage på en ny utställning på Grammofon, och det kom enormt mycket folk!
Redan en kvart innan utsatt tid kom folk in och började snabbt fylla lokalerna, som efter ännu ett tag var så trångfyllda att kondensen rann nerför de stora fönsterrutorna.

Utställare är Mats Eriksson och Roger Nyström, som på temat KONTROLL visar installationer, foton och målningar. Klart sevärt, det kan jag säga helt objektivt! ;-)

Vars, jag gillar verkligen allt de gör, det har jag gjort ända sen jag första gången kom i närkontakt med dem, då var det när de uppträdde med sin Textgrupp Daisy.

Idag var tre av de fem representerade, då Ulf Ohlsson medverkade genom att läsa sina egna teckningar. Ja, det stämmer, och det gjorde han med sin säregna röst och obeskrivliga känsla för att i till synes rätt vardagliga betraktelser lyckas blanda både en egenartad humor med subtila små inslag av något vagt obehagligt.

Ja, ni hör själva - det måste höras. Det kan man faktiskt på Daisys myspacesida, som är här.

Men målningarna, fotona och de skruvade installationerna - dem man man bara se på Grammofon!

Kom dit, det är öppet fram till den 14 februari.

...

Sommarlängtan

Vad jag längtar till sommaren helt plötsligt.

Startade min Spotify och det första som spelar är Moondance med Van the Man. Det är sommar för mig.
90-talssomrarna, långa varma kvällar, med iskall öl och fotbolls-VM på verandan om nätterna.
Blänket av den nedgående solen i billacken, på väg hem från ett kvällsdopp i sjön uppe i skogen. Den lilla sjön med vita näckrosor och abborrplask.

And it stoned me to my soul...

Bra början

Då var det dags för ett nytt år. Det kommer bli bra, det är jag övertygad om. Det finns så mycket att förbättra i världen, så det är bara att hugga i, och göra det lite bättre, dag för dag.

För mig och min blogg har det börjat på ett alldeles fantastiskt utmärkt sätt. Jag har vunnit Nice Blog Award-priset!

Det är HC Barregren (vilket roligt namn förresten i dessa juletider!:-)som har utdelat detta pris, vilket jag tackar så jättemycket för.

Eftersom det är ett slags kedjepris, som ska skickas vidare till andra, vill jag då högtidligen meddela att följande också tilldelats detta pris:

HC Barregren himself - för att han skriver om allehanda intressanta saker, tipsar om foto, hälsa med mera och verkar vara en trevlig person som bryr sig om tillståndet i världen. Bland annat.
Lottie, för intressanta kommentarer, glada hejarop och för att hon verkar så sympatisk.
Mia för att ha öppnat mina ögon för den häftiga konstvärld hon lever i.
Miss Lyckad för att hon kämpar på, är stark och står på sig, skriver inlägg med engagemang och tro.
Och så till slut tror jag att jag också ger priset till Fröken Sparsmart. Jag kollar inte in där så ofta, men varje gång jag gör det blir jag på så gott humör!

Ja, det får nog räcka.


.....

Bilder av livet omkring

Om jag vore i Göteborg skulle jag gå till konstmuseet där, och se årets Hasselbladspristagare, den mexikanska fotografen Graciela Iturbide.

Vad häftigt det är med fotografi, och vad mycket man kan göra. Och vad jag önskar att jag kunde nåt om foto. Har anmält mig två gånger till fotokurs och än har ingen av dem startat... Är det för att det bara är jag som är anmäld, eller är det för att det är jag som är anmäld...?

Hmmm. Men man kan göra mycket bara genom att ge sig ut och fota. Och försöka lära sig lite.

Nytta och nöje i helgen

I helgen är det Rättvis Julmarknad här i Norrköping - på mitt favoritmuseum, Arbetets museum nere i källaren.
Jag har själv varit med de senaste två åren, när jag hade mer fart på sko- och klädförsäljningen i mitt företag, men eftersom jag har valt att dra ner på den biten nu så kommer jag inte vara med på marknaden i år.

Får istället lite tid att själv gå dit som besökare.

Bor du i eller besöker Norrköping, kan jag varmt rekommendera ett besök på Arbetets museum - inte bara för den rättvisa julmarknaden utan för att det är ett så himla trevligt museum, alltid bra utställningar och ofta intressanta kvällsföreläsningar, debatter, möten....

I dagarna öppnar utställningen om Hästmannen. Jag såg filmen av Peter Gerdehag, den är fantastisk!

Goodbye dear friend

Hemma igen, genomförkyld efter en vecka i hällande regn på den italienska landsbygden, där jag travat runt på små ekologiska gårdar och smakat den mest himmelska balsamvinäger jag någonsin varit i närheten av....!

Här hemma har L varit god man och installerat stort minneskort i min gamla gamla dator vilket nu lett till att jag sitter och växlar mellan olika program och det går på DIREKTEN! Ni aaanar inte hur långsamt det var förut.

Äntligen ska jag börja bläddra igenom min gigantiska samling av foton, börja gallra och sortera, och leka med lite...

Kommer säkert visa upp något här kanske. Kan börja med en bild från Egypten. Sista morgonen innan vi for kom den här genomtrevliga vovven och tog adjö av oss, han hade varit vårt sällskap under flera kvällar när vi låg vid beduincaféet och betraktade stjärnhimlen.

Tack till H C Barregren som tipsade om bildbehandlingsprogrammet Picnik, det är ju jättekul och lättanvänt!

Hemma igen

Så var man tillbaka igen i höstmörkret. 2 plusgrader och snöglopp....

Vilken underbar vecka det varit där nere i Marsa Shagra, Egypten. Min dykning har verkligen fått sig ett uppsving, och nu är jag mer biten än någonsin!
Varför bor jag i ett kallt land, jag som är så frusen?

Om man kunde få dyka igen snart...

Vistelsen på Ecolodge Marsa Shagra bestod dock inte bara av fantastiska dyk, det var en förmån och en glädje att bli bekant med många av dem som jobbade där också. Det var dock inte alla som tog den chansen märkte man, en hel del ingick i rätt stora sällskap som enbart höll sig till sig själva.

När vi i vår familj är ute och reser söker vi alltid möjligheter att lära känna landet och dess invånare, så man slår sig i slang med alla man träffar. Tyvärr kan man se turister kan vara rent otrevliga och nedlåtande mot de människor som jobbar för att göra besökarnas vistelse så bra som möjligt. Det såg vi i och för sig inte så mycket av här nu, men t ex i Thailand var det påtagligt på sina ställen.

Något som påverkade vårt val att resa just till denna anläggning var dess inställning till miljön, och deras aktiva arbete att skydda reven i Röda Havet.
Annars var miljömedvetenheten inte särskilt påtaglig i Egypten, även om dess regering lär ska ha ett program för att komma tillrätta med t ex nedskräpningen. Det var helt sanslöst så mycket sopor som låg slängt i öknen längs med vägarna! Drivor och åter drivor.

"Vårt" ställe skiljde sig också mycket från vanliga turistanläggningar just genom sin opretentiöshet; det var ett ställe att bo och äta och dyka på. Det fanns inget annat, inget discodunk, inga plastiga miljöer, ingen pool. Bara havet, restaurangen, boendet och så naturligtvis alla dessa vänliga trevliga människor som jobbade där; Ahmed, Gama, Mohammed, Roberto, Enya, Mido...med flera med flera.

Visar en bild på en dugong, eller sjöko, som de kallas. Lustigt nog är det bara hannarna som går in i vikarna och betar. Var honorna gör vet man inte. Vi hade ynnesten att få se en. Vilket djur!

Sagolik morgon

Tänk att komma till jobbet en vanlig morgon i oktober, och allt ser helt förvandlat ut! Till en sagovärld insvept i dimsjok som sakta svävar runt och upplöses i det stigande solljuset.




Men inomhus såg allt ut som vanligt.