I feel pretty good

Idag var jag på en riktigt häftig föreläsning med Jonathan Harris, en ung kille från Vermont, USA, som bl a har föreläst på TED, World Economic Forum, Google samt några skogshippiesamlingar också...

Han har skapat sajten We feel fine. Den scannar av alla bloggar världen över (som skriver på engelska då) som innehåller orden "I feel" eller "I am feeling" och sammanställer dem på ett väldigt spännande sätt och gör statistik av det. Man kan följaktligen se hur många som känner en viss typ av känsla under de senaste timmarna.

Tanken med detta experiment är att kartlägga hur mänskliga känslor utvecklas och förändras.
En iakttagelse som han gjort t ex, är att graden av lycka minskat under åren som sajten funnits. Detta beror inte på att människor blivit mindre lyckliga, utan att användarna blivit äldre. Från början var det mest användare runt 20-25 år som bloggade, och i den åldern tenderar man att ha starka känslor.
Men nu är det mer folk uppåt 30-40 osv och vi människor tenderar tydligen att inte känna lika stark lycka när vi blir äldre, utan uttrycker känslor mer i termer av nöjdhet och dylikt.

Jag vet inte om det är så?

Kanske inte för mig i alla fall. Man hade väldigt starka känslor när man var yngre, men det var tyvärr inte så mycket av lycka, utan mera av en önskan att komma iväg, uppleva någonting, fly.... Att det fanns en annan värld, där man skulle kunna uppleva lycka, om man bara kom dit.

Anyway. Det var, om inte lycka, så i alla fall väldigt häftigt att ha varit där och sett och hört Jonathans presentation. Och nu kommer min blogg att vara med i We Feel Fine....

:-)

Tell me something new

För ungefär en 27 år sedan var det ett program på tv, som visade hur djurindustrin funkar i Europa.

Det var filminslag med transporter av kor, hästar, får, allt möjligt som piskades in i transporter, som hissades upp i bakbenen levande, som hivades runt på slakterier runtom i Europa. Det var kycklingar som sorterades på ett löpande band, där alla tuppkycklingar gick rätt ner i en köttkvarn, levande. Och det var filminslag från danska grisstallar, där grisarna stod i trevåningsställningar, där den översta var den enda som åtminstone inte var helt nedskiten. Men alla hade bara en trång bur att stå i, tills det var dags för slakt, de hade så mycket sår på klövar, ben och andra kroppsdelar så man ville bara skrika rakt ut.

Jag grät och grät, såg hela programmet rakt igenom och sen gick jag ut till köket, tog fram den uschliga falukorven som låg i frysen och slängde den med full kraft i soppåsen.

Det var första och enda gången i mitt liv som jag slängt mat, och sedan dess har jag inte ätit kött.

Är inte du beredd att ta det steget, köp då åtminstone kött som kommer från KRAV-godkända djur. Som alltså har fått leva naturligt, fått vara ute, grisar som fått göra det grisar ska göra, böka i jorden rulla sig i lera, grymta och buffas med varandra i en flock.

Kom inte med argumentet att det är för dyrt. Jag vet studenter som har råd att köpa KRAV-mat och ekologiskt, bara för att de helt enkelt fattat det enkla knepet: man väljer bort något annat. Läsk, chips, godis, kakor, färdigmat. Allt det du ändå bara blir sjuk av.

Så något bra gör media ibland. Får man ändå säga. Och idag verkar rapporteringen av danska grisars tillstånd ha uppmärksammats mer än vad det gjorde då, för 27 år sedan. Hoppas effekterna blir större den här gången.

Du kan bidra till det.

.....

Det händer saker....

Jag har en vän som jag knappt har träffat. Ändå känns det som om vi känner varann en del. Vi tycks ha liknande musiksmak, gillar liknande filmer... Sånt säger en hel del.

Vi har hittills ägnat det mesta av vår bekantskap åt att byta filmer med varandra. När jag är i stan han bor i lägger jag en film på nåt ställe dit han får åka och hämta. Och när han sen kommer hit till min stad får jag tillbaka filmen på nåt sätt.

Lite kul, vi har som en hemlig filmklubb.... :-)

Men igår kväll träffades vi IRL också, när han dök upp med sambo på vår livespelningskväll på Grammofon. En trevlig överraskning!

Det är så himla roligt att få nya bekanta. Jag önskar att jag kunde få ägna mina dagar åt att umgås med såna schyssta människor.

Men kanske det kommer att bli förändring så småningom. Kanske jag kommer kunna förverkliga min stora fantastiska idé, som jag har jobbat med under hela vintern och våren....

Jag jobbar på det....

Förunderliga djur...

Rökringar har man ju sett, men luftbubbleringar....?

Hur 17 gör de? Jag fattar verkligen inte hur de kan få dem att stanna som ringar... Se själva!

Så får du roliga arbetskamrater

Tycker du att dina kollegor på jobbet är trista typer..? Önskar du ibland att du hade mer spännande och intressanta arbetskamrater?

Varför inte göra det bästa av situationen - låtsas!

Föreställ dig att allihopa på ditt jobb är karaktärer i en brittisk deckarserie, och upptäck hur de passar in i alla de skruvade egenartade typer som brukar finnas med i typ Morden i Midsomer eller liknande.
Helt plötsligt kommer du inse att de faktiskt är riktigt roliga, och du kommer börja se fram mot varje fikarast som du tidigare undvek till varje pris. Varje karaktärsdrag som surhet, grinighet, petighet, gnällighet eller inåtvändhet kommer att framstå som en intressant egenskap som blir en krydda i tillvaron.

En bekant till mig provade det här, och numera säger hon sig ha riktigt kul på jobbet. Hon har faktiskt fått en bättre relation till sina kollegor också. Kanske folk faktiskt blir lite gladare och öppnare när de märker att nån gillar dem, just för att de är som de är.

...

This is Dogville

Jag önskar att jag hade mer tid att se på film. Det görs så otroligt mycket bra filmer, även om inte alla är så lätta att få tag i. En del går 1-2 veckor på små biografer i storstäderna, en del kommer över huvud taget inte ut på bio och då får man hoppas att de går att hitta på dvd så småningom.

Men en del går på tv också. Igår kväll hade jag bespetsat mig på att se Dogville som gick på tvåan. Ni vet, Lars von Triers film från 2003. Bara det, att det var SÅ länge sen den gjordes. Jag hade för mig det var precis häromåret...

Nå. Inledningsvis kände jag mig lite skeptisk. Nog för att det var ett intressant minimalistiskt drag att låta handlingen utspela sig i en studio, med den lilla byn Dogvilles hus och gator uppritade direkt på golvet, men jag befarade att det skulle, hur ska jag säga, göra filmen lite platt och tråkig...

Ingen fara. Filmen bara växte och växte och gjorde att jag absolut inte kunde gå ifrån, något som jag lätt kan göra om jag inte anser en film tillräckligt bra.

Nu ska jag inte återge händelseförloppet här, för om det är någon som läser detta som inte har sett filmen ifråga, är det absolut nödvändigt att denne gör det.

Men jag vill i alla fall säga att von Trier har en hel del att förmedla, som väcker tankar om oss människor och om våra samhällen; om beroende och tillit, om begär och småskurenhet, om illvilja och avund och vad vi människor är kapabla att göra när situationen eller förutsättningarna är "de rätta".

Det är verkligen otäckt att tänka sig in i hur det skulle vara att hamna i en liknande situation som Grace (Nicole Kidman) där ingen finns som kan hjälpa en, inte ens de som säger sig vara ens vänner eller förtrogna. Och vilka känslor det föder, hur hämnd och vedergällning kan tillåtas bli det oundvikliga slutet, även för den som föresatt sig att vara ödmjuk och visa tillit.

Det är inte alls otänkbart att det skulle kunna hända vem som helst av oss, vi ska inte ta dagens liv och samhälle för givet. I vissa stycken har vi redan ett Dogville-samhälle här...


Filmen skapar massor med frågor och ger inga självklara svar, på det viset är det en krävande film som begär en del tankeverksamhet.

Slutet adderar det sista frågetecknet med ett bildspel av utfattiga människor i otrolig misär från 30-tal till nutid - allt ackompanjerat av David Bowies "Young Americans".

Se den!

Var på smygpremiär igår, och såg "Slumdog Millionaire". Filmen har fullkomligt nedlusats med priser, och eftersom det ofta kan skruva upp förväntningarna lite för mycket satte jag mig i biofåtöljen utan särskilt stora förväntningar.

Men redan någon minut in i filmen var jag såld - magnifikt foto, häftig musik och en genialisk story som målar upp hela det galet stora skitiga elaka förförande och vackra land som Indien är.

Utan någon som helst sentimentalitet serveras ett samhälles alla sämsta sidor; barnarbete, misshandel, slaveri, religionsmotsättningar, mord, stöld och miljöförstöring. Detta smörgåsbord garneras med alla de sämsta egenskaper som kan hittas hos människor; girighet,avund, ren elakhet, men så småningom även den rena kärleken förstås.

Storyn tråcklar in allt detta i en spännande väv som utgör huvudpersonens liv fram till dess att han sitter i "Vem vill bli miljonär" och med alla sina (oftast sorgliga hemska) erfarenheter visar han sig mirakulöst nog kunna svaren på alla frågorna.

Nå, nu ska jag inte avslöja mer för ni ska gå och se den här, det är helt klart! Premiär på fredag! Imorgon alltså.

Off you go...!

Summer in the city

Den amerikanska dansgruppen Pilobolus gör helt fantastiska performances i ett slags modern siluett-teknik.

Kolla den här till exempel!

Det får mig att tänka på hur sorgligt det är att Östgötateatern lades ner, fast det är så många år sedan kan jag verkligen sakna det.

Dans är så häftigt! Det är fantastiskt vad man kan använda kroppen till.


...

Om kvinnorna i Iran

Det var ett starkt inslag på Nyhetsmorgon på tv 4 igår morse.

Filmaren och regissören Nahid Persson Sarvestani berättade om bakgrunden till varför hon gjort sin senaste film, Drottningen och Jag.
Allt från den tid när hon som barn fascinerades av shahen och hans Farah Diba som var som ett slags kungligheter tagna direkt ur sagans värld, och hur hon därefter blev en del av den revolution som störtade kungadömet och tvingade regentparet i landsflykt.
En del mycket känslostarka scener utspelade sig, både i Nyhetsmorgon när Nahid berättade om hur hennes bror blev hängd i Iran och även när Farah Diba berättar om förlusten av sin dotter.
Jag har sett Nahids båda tidigare dokumentärfilmer, "Prostitutionen bakom slöjan" och "Fyra fruar och en man". Det var annorlunda och fascinerande filmer, som ger en inblick i hur svårt livet kan te sig för kvinnor i Iran idag.
Jag vill gärna gå och se den här nya också, som har premiär på fredag. Skulle förvåna mig om den går upp här i Norrköping, men man vet ju aldrig.

Annars får man väl vänta till filmfestivalen i oktober, då brukar sådan här filmer visas...

Förresten - visst fanns Farah Diba som "filmis" på 70-talet?


.....

En jultradition

Jultraditioner kan se ut på många vis. En av mina, som är ett absolut måste, är att titta på ett gammalt bandat avsnitt av Two Fat Ladies. För den som missade dessa två synnerligen säregna matlagande brittiska damer, kan jag kort berätta att de gjorde stor succé med sina matlagningsprogram mellan 1996-1999. De susade runt på sin Triumph Thunderbird med sidovagn på den brittiska landsbygden i sin jakt på råvaror, som de sen tillagade, ofta med gamla recept från förr.

I mitt favvoprogram, som jag alltså bara måste titta på en gång varje jul, lagar de mat åt en engelsk gosskör, och det blir äggmousse, fylld gås i ugn, och till dessert en gammaldags glassbomb.

Tyävrr gick Jennifer bort 1999, och vad Clarissa, den andra feta damen, gör idag, har jag ingen aning om. Men jag måste bara delge er henns fullständiga namn: Clarissa Theresa Philomena Aileen Mary Josephine Agnes Elsie Trilby Louise Esmerelda Dickson Wright.
Imponerande.

...

Eko-skvaller

Vi är många som bidrar på ett eller annat sätt för att skapa en bättre värld.

Och hollywoodstjärnorna gör sitt till. På sajten Ecorazzi kan man läsa om mer eller mindre intressanta saker som stjärnorna tar sig för, allt från att skriva på upprop och petitioner till att designa ekologiska lunchlådor. Men vad som är intressant är att de skriver lika mycket om stjärnor som INTE gör särskilt schyssta saker; köper pälsar, förstör natur etc.... Det kan ju skapa opinion när fans kanske börjar agera och höra av sig till sina idoler med synpunkter.

Sajten är väl kommersiell och blingig för min smak, men okej, kanske den kan inspirera till att ta efter de goda exemplen. Vad tycker du?

Pamela Anderson önskar sig något plagg av Stella McCartney till jul. Jag gissar att hon kommer få det.

Angelägna rapporter

Vem pratar om hur det är i Tjernobyl i dag, hur dugongerna mår utanför Japan, vart allt elektroniskt avfall tar vägen, osv...?

Jo, Greenpeace! De har en "nyhetskanal" på Youtube, där rullar korta filmer hela tiden, om alla de massor med olika frågor som är angelägna att sätta ljus på runtom i världen.

Någon kan kanske känna det som hopplöst efter att ha sett en del av dessa reportage - men de flesta blir nog peppade att hjälpa Greenpeace, så att de kan fortsätta sitt viktiga arbete.

Nytta och nöje i helgen

I helgen är det Rättvis Julmarknad här i Norrköping - på mitt favoritmuseum, Arbetets museum nere i källaren.
Jag har själv varit med de senaste två åren, när jag hade mer fart på sko- och klädförsäljningen i mitt företag, men eftersom jag har valt att dra ner på den biten nu så kommer jag inte vara med på marknaden i år.

Får istället lite tid att själv gå dit som besökare.

Bor du i eller besöker Norrköping, kan jag varmt rekommendera ett besök på Arbetets museum - inte bara för den rättvisa julmarknaden utan för att det är ett så himla trevligt museum, alltid bra utställningar och ofta intressanta kvällsföreläsningar, debatter, möten....

I dagarna öppnar utställningen om Hästmannen. Jag såg filmen av Peter Gerdehag, den är fantastisk!

Vampyrer med god musiksmak

Följde med min dotter för att se Twilight på bio. Hon upptäckte böckerna förra vintern och blev helt såld, så denna filmpremiär var efterlängtad.

Jag läste första boken och kan förstå varför den blivit en succé. Magisk realism har en stark attraktionskraft, liksom övernaturligt vackra människor. Vampyrerna i Twilight är mänskliga såtillvida att de kan vistas utomhus, gå i skolan och ha ett normalt arbete. Det sympatiska med huvudpersonen Edward och hans familj är att de har valt att avstå från att livnära sig på människoblod. Med hjälp av enorm viljekraft står de emot driften att döda människor, och håller sig i stället till att bara dricka blod från djur som de jagar i skogen. De ser sig som vampyrernas vegetarianer - ett intressant sätt att se på saken!

Och varför inte? Precis som vi gör skillnad på vilka levande varelser det är ok att äta (gris, ko, fisk går bra) och vad man inte äter (människor) så gör vampyrerna ett etiskt ställningstagande.

Men min största behållning är ändå musiken! Ett pärlband av otroligt bra ny musik raddas upp under filmens gång! Soundtracket har sålt rekordmycket, men jag vill hellre framhålla Iron & Wine (som jag missade på Way Out West i somras), Muse och The Black Ghost.

Färgstarka filmer i vårens tid

Om någon har sån otur att denna person är sjuk, och ligger inne med nerdragna persienner som vårsolen strilar igenom, och dammet sakta rör sig i ljusstrimman medan man ligger i soffan med täcke över sig och man hör koltrasten drilla därutanför i trädet.... - om man då behöver någon tröst så kan man se på en bra film. Eller tre.

Välj Kieslowskis Trikolor-filmer; Den Blå, Den Vita och Den Röda filmen.

Kieslowski var en gudabenådad regissör som dessvärre rökte som en borstbindare och dog på operationsbordet under en hjärtoperation, alldeles för tidigt. Han kunde gott ha levat länge till.

Men i alla fall hann han ge oss dessa filmer bland annat. Helt underbara, fulla med detaljer, atmosfär, en estetisk tanke med allt, gripande berättelser, men också dråplig humor i bland.

Filmer som dessa gör oss klokare på nåt sätt.

Se dem.