Övergivna platser

Jag tror de flesta människor berörs av gamla övergivna förfallna platser. En del tycker det är otäckt, skrämmande och vill därifrån fortast möjligt. Andra fylls av nostalgi och gamla minnen och kan gå runt i evighet och prata om hur det var här och där, och återge fragment av minnen som kommer åter.

Sen har vi sådana som är helt sålda på detta, och dit hör till exempel Jan Jörnmark.

Han är ekonomihistoriker som har lyckats förena detta med ett intresse för internationell företagsamhet och globalisering. Resultatet kan ses på hans hemsida, där han visar upp alla de platser han dokumenterat med sin kamera, alltifrån Jurmala utanför Riga (där jag själv tagit massor med bilder på gamla förfallna spökhotell) till Gusum, en liten avfolkningsby en gång vida känt för sitt bruk.

Två böcker har det också resulterat i. Hans bilder är så himla vackra, och återger verkligen den där känslan av både lugn och stillsamhet, samtidigt med en pirrande oro över vad ska man hitta i nästa rum, om hörnet?

En viktig dokumentation över det som en gång varit, och alla de drömmar som de representerar.

Vad kommer vara kvar av våra egna hus om hundra år? Huset du bor i? Som ditt jobb ligger i? Skolan du går i? Och så vidare... Intressant att fundera på.



Bilden har jag tagit i Jurmala, utanför Riga. Ett övergivet gammalt hotell. Man kan höra svag musik tona ut när man går förbi....

Blott en dag

Man laddar så länge, man förbereder och planerar, man ordnar och fixar, och försöker tänka på alla detaljer som gör att helheten ska bli bra. Och så blir det Kulturnattendagen, och allt går i racerfart och vips så är klockan halvtre på natten och man fattar inte var hela dagen tog vägen.

Och alla människor som kommit och gått hela tiden, och alla man hunnit heja på och krama om och snabbt växla några ord med och iväg igen, hela tiden tänka på vad som ska på snart, fixa och ordna så allt flyter på.

Och folk bara njuter och trivs och har det så roligt och bra. Och alla nya bekantskaper man gjort också, så himla trevliga människor det finns, tänk om man kunde få ha dem alla hemma på middag en och en eller tre och tre, för jämnan, få prata mer med alla dessa kloka trevliga fina mänskor... Och det får jag nog vartefter, nu måste allt bara sjunka in och smältas ett tag.

Det konstiga är att efter en sån här stor grej, som det är att rådda ett sånt jättearrangemang - vi hade minst 1500 pers under hela den här dan - så vad känner man? Man kunde tro att man skulle vara så lycklig, efter alla fina berömmande ord, all fantastisk respons, all glädje man varit med och skapat. Och så känner man sig bara tom. Och lite vemodig och ledsen.

Janne sa nånting klokt när vi åkte hem i natten: det är precis det här Karin Boye skriver om, det är inte målet utan resan som är mödan värd. Precis så är det. Det kan även handla om hur det är att skapa en bild, ett konstverk, vad som helst. Det är skapandets glädje som är störst.

Väljer en enda bild av alla de arrangemang vi hade: teatersport framförd av min söta duktiga A och vänner.

Kul med kulturnatt

Imorgon är det Kulturnatten här i Norrköping. Den dag - och natt - som folk går man ur huse, och verkligen har det underbart och njuuuter av allt fantastiskt som erbjuds. Både på de etablerade kulturinstitutionerna likväl som hos små hål i väggen som man knappt vet om att de finns övriga året. Men Kulturnatten blommar vi alla upp, och hos oss på Grammofon kommer det vara fullt ös!
Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vi har det mest kompletta utbudet och definitivt som sträcker sig längst över tid också - från klockan 11 på förmiddan när vi slår upp portarna, tills nånstans runt midnatt när vi kanske börjar runda av.

Jag ska inte rabbla upp allt som vi kommer bjuda på imorgon - det kan ni hitta på vår hemsida - men några axplock.

Föreningens största band (jag tror de är uppåt tretton som mest) är Tree Full of People. Den här videon är helt underbar - tänk vad de kunde festa förr i världen!

Sen måste ni se Ralph också! Det här är ett exklusivt tillfälle som ges att se detta mytomspunna band. Missa det inte!

Kulturell peepshow bjuder som vanligt på helt oväntade upplevelser - var beredd på det mesta!

Nu måste jag tänka på refrängen.... Det är en dag imorgon också.... :-)

Vi i Villa räddar också världen!

Som boende i egen kåk får man tidningen Vi i Villa, en reklamfinansierad tidning mestadels full med annonser men också en del läsvärt inklämt mellan dessa.

Härom månaden lackade jag till när chefredaktören skröt i ledaren om hur länge han stod och njöt i duschen. Så jag mailade till honom och sade att jag tyckte det var dåligt, han borde väl försöka vara ett föredöme, och om han inte kan avstå från sina långduschar kunde han i alla fall avstå från att skriva om dem.

Nu kommer som ett brev på posten Vi i Villas nya satsning - nu ska de bli miljövänliga och har anlitat författaren till "100 sätt att rädda världen", Johan Tell, som sin nya krönikör.

Vackert så. Men jag känner mig lite tveksam till hans första krönika där han menar att man kan flyga 200 gånger till Thailand mot att man bygger ett fyravåningshus i trä istället för i betong.

Nu är det väl inte så många som bygger sådana hus i och för sig - men hela grejen var väl att vi måste lägga om vår livsstil rätt radikalt? Inte bara byta ett agerande mot ett annat? Det är ju inte ett status quo av nuläget vi ska hålla - det måste minskas ordentligt på utsläpp och resursförbrukning av alla de slag.

Nå, ska bli intressant att följa hans krönika.

Skumma detektiver

Det är ett bandnamn som har flimrat förbi lite här och var, de har omskrivits både nu och då och jag har tänkt lite förstrött att jag ska ta och kolla upp dem nån gång.

Detektivbyrån pratar jag om. Vad förväntar man sig av ett band med ett sådant namn..?

Jag blev rätt så förvånad. Det första som trillade fram på deras myspace var något väldigt franskklingande, lite som taget ur Amelie från Montmartre, sen var det mer dragspel vilket jag är väldigt förtjust i, och så helt plötsligt något dataspelsmuzak... Helt förvirrande. Från bedårande ljuvligt till helt frånstötande.
H
Har inte alls bestämt mig för vad jag tycker. Men jag tänkte det var dags att flika in ett musiktips i alla fall, så varsågoda.

Min vän Percy

Idag skriver Dagens Industri i ett stort uppslag om deras nya satsning - att få företag att stödja Percy Barneviks humanitära projekt Hand in Hand. Percy själv har satsat över 100 miljoner kronor i detta projekt, som hjälper kastlösa kvinnor i Indien att starta eget.
Det är en bra satsning, jag kan inte säga annat. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur Percy tänkte när det begav sig på pensionsaffärsskandalen för sex år sedan. Hade han redan då tanken att kan skulle ha det där skyhöga pensionsavtalet för att han ville stödja fattiga människor med hjälp av det kapitalet? Eller blev han skuldtyngd när han insåg att han skulle få så mycket pengar att han aldrig skulle kunna göra av med dem, att han tänkte att han gott kunde göra en filantropisk insats ...?

Nåväl, det får vi kanske aldrig veta, och inte vet jag om det är viktigt att veta heller.
Det viktigaste är ju resultatet, och det ser onekligen mycket bra ut.

Jag skulle väldigt gärna vilja åka dit, till Indien t ex, och få se med egna ögon hur det fungerar. Det vore oerhört intressant att jämföra med motsvarande här hemma, alltså att stimulera kvinnors företagande.

Jag blev ingen elitgymnast

Apropå Friskis & Svettis.

När jag var där idag, och under vilan på slutet, när man ligger där och pustar ut, och hinner titta sig omkring, då kommer minnen tillbaka från högstadietiden i skolan.

Jag hade gympa i just den salen där jag nu är tillbaka och frisksvettas.

Och en hel del frågor dyker upp i huvudet. Som till exempel varför man var tvungen att gå och balansera på de där smala bommarna som hissades ner från taket? Högt upp skulle de vara också, och det enda man kunde tänka på var vad som skulle hända om man trillade ner grensle över bommen. Klart som fan att man inte vågade ge sig upp på dem då.
Och varför var det så viktigt att man skulle kunna hoppa över den där bocken, och plinten? Ju högre man kunde hoppa, desto högre betyg.

Jag är så himla glad att gympan i skolan inte är sådan idag. Alltid något som gått framåt i alla fall. Nu sätts betygen efter hur mycket ungarna försöker i stället. Och man lägger inte så mycket vikt vid sådana där klassiska gymnastikövningar heller, utan det handlar mer om att stimulera glädjen i att röra sig, och hitta någon form av motion och rörelse som kan passa var och en.
Det är ett friskhetstecken.

Något att läsa

Att läsa är väl något av det mest avkopplande, upplyftande, inspirerande och roliga man kan göra. Böcker står i en klass för sig. Om de är bra förstås.

Men sen har vi alla dessa tidningar och magasin av olika slag. Under årens lopp har det blivit en mängd olika som passerat mitt öga. Alla fyller olika syften, beroende på ämne och innehåll. Jag har inget emot att läsa en tidskrift, ett magasin bara för nöjes skull, som tidsfördriv. Men nu för tiden har jag ingen tid att fördriva, så därför blir det istället till att verkligen försöka hitta tid att läsa de tidningar jag vill läsa.

Dit hör t ex tidningen Vi, den har en underbar blandning av fakta, underhållning, intressanta människor, företeelser, bilder, tips...you name it. Den har det mesta man kan önska.
Tidningen Camino har jag haft en prenumeration på sen förra året. Den behandlar frågor som rör hållbar utveckling utan att bli pretentiös eller förnumstig, bara smart och snygg med en hög trovärdighet.

Och nu ska KRAV börja ge ut en tidning på temat hållbar livsstil. Reko kommer den heta, jag vet inte om den kommit ut än men jag ska hålla utkik efter den.

Nu ska jag göra något ovanligt. Tillbringa en lördagskväll i soffan med ett glas rött vin, lite choklad och en bra film. Little Miss Sunshine får det bli.

Uppdrag Barn

World Childhood Foundation stöder ett antal olika projekt runtom i världen, för att barn ska få vara just - barn. De ägnar särskilt mycket uppmärksamhet åt barn i utsatta situationer.
De har ett lite annorlunda sätt att få in medel till sin verksamhet - för varje blogg som skriver om deras verksamhet får de ett bidrag om 20 kr från Vattenfall...!

Just nu har 455 bloggar skrivit om World Childhood Foundation.

Strax är det 456...

Ett annat Europa är möjligt!

Idag drar European Social Forum igång nere i Malmö. Det skulle varit häftigt att ha varit med där. Men jobb och andra saker hemikring gör att man får hålla sig hemma.

Vandana Shiva, som invigningstalade, har jag faktiskt haft förmånen att höra förut. En av hennes hjärtefrågor handlar ju bl a om rätten till utsäde, som bönder i århundraden själva sparat från år till år. Nu förekommer det att stora multinationella företag tar patent på vissa rissorter t ex, och då får inte bönderna odla den sorten. Som de själva har tagit fram sedan generationer. Helt sjukt.
Kanske tur att man inte är där ändå. Hur skulle man kunna välja bland över 250 seminarier... trängas med 20000 deltagare...och gå på 400 kulturaktiviteter...

Fast det vore nog häftigt... i alla fall!